Kära påskvänner!
Vill tillönska er alla en fin valborg/1 maj och en fin årskonferens/Jesusmanifestation för er som deltar där!
Jag hoppas att jag är tillbaka här i Bollnäs vid månadsskiftet eftersom jag ombetts hålla vårtalet på missionsförsamlingens sommargård Vevlingestrand.
Men nu drar jag till Mellansel.
O att den elden redan brunne...
måndag 28 april 2008
fredag 25 april 2008
Bönsöndagen
Kära påskvänner!
Kommande söndag, den 6 i påsktiden, kallas ju Bönsöndagen. Jag vill vädja om att den ska få präglas inte bara av tal OM bön utan av tid FÖR bön. Och förbön. Det blir så lätt, för mej i alla fall, att man pratar och skriver mer om bibelläsning än läser bibeln, pratar och skriver mer om bön än ber, pratar och skriver mer om... än...
"Det är ju skrivet: 'Mitt hus ska vara ett bönhus' - men ni har gjort det till en...?" (Jesus)
Låt oss bland mycket annat be för årskonferensen i Halmstad. Och för våra medmänniskor, bl.a. i Zimbabwe, som nu verkar löpa allt större risk för kaos och som särskilt denna helg bett om förbön och stöd. Låt oss i det sammanhanget inte heller glömma vår som det verkar vilsegångne broder Robert Mugabe. Må han leva evinnerligen, som profeten Daniel brukade önska dåtidens envåldshärskare. Inte här på jorden och inte som diktator (sannerligen inte!), men leva för evigt hos Gud och med Gud.
Kommande söndag, den 6 i påsktiden, kallas ju Bönsöndagen. Jag vill vädja om att den ska få präglas inte bara av tal OM bön utan av tid FÖR bön. Och förbön. Det blir så lätt, för mej i alla fall, att man pratar och skriver mer om bibelläsning än läser bibeln, pratar och skriver mer om bön än ber, pratar och skriver mer om... än...
"Det är ju skrivet: 'Mitt hus ska vara ett bönhus' - men ni har gjort det till en...?" (Jesus)
Låt oss bland mycket annat be för årskonferensen i Halmstad. Och för våra medmänniskor, bl.a. i Zimbabwe, som nu verkar löpa allt större risk för kaos och som särskilt denna helg bett om förbön och stöd. Låt oss i det sammanhanget inte heller glömma vår som det verkar vilsegångne broder Robert Mugabe. Må han leva evinnerligen, som profeten Daniel brukade önska dåtidens envåldshärskare. Inte här på jorden och inte som diktator (sannerligen inte!), men leva för evigt hos Gud och med Gud.
onsdag 23 april 2008
Jesusmanifestationen och EFS årskonferens
Kära påskvänner!
Det var ju lite snöpligt att Jesusmanifestationen och EFS´ årskonferens skulle krocka. Men så är det här i världen, och bara vår Herre kan vara på två ställen samtidigt.
Hur som helst antar jag att det är en hel del EFS:are kvar i mälardalsområdet under konferenshelgen. Om de nu törs "stå upp för Jesus". Eller kanske rättare sagt för alla konstiga trossyskon från olika folk. En liten vers av Lina Sandell i något bearbetad form låter så här:
Skäms du för hans arma vänner,
kan blott fel hos dem du se?
O, då skäms du ju för honom
som är vän med syndare!
Samtidigt ÄR det ofta problematiskt att uppträda i "kampanjer" o.s.v. med vilka kristna som helst, vare sej det handlar om trosrörelsen, romersk-katolska kyrkan, ultrakonservativa eller liberalteologer i Svenska kyrkan. Det är en ständigt aktuell fråga vilka kristna vi verkligen vill och kan ha ett nära samarbete med.
Men Jesusmanifestationen tycker i varje fall jag känns som en typiskt möjlig samarbetsgrej. En dag för Jesus och kristen tro, en slags "Pride-festival" där en marginaliserad minoritet visar stolthet över det man alltför ofta mobbas eller missaktas för. Jag citerar gärna en nyare sång, som äntligen kommit med i ett psalmbokstillägg:
Hur än andra gått förut
kors och tvärs i vägens damm
plånas aldrig spåren ut
av den som först gick vägen fram.
- - -
Ett enat folk på väg,
ett enat folk med samma mål.
Guds rike är på väg
och redan finns det mitt ibland oss.
Och det är ju huvudsaken. Men är det verkligen sant att det inte kommit in en endaste liten motion till EFS:s årskonferens i Halmstad? Vad ska dom då diskutera där?
Det var ju lite snöpligt att Jesusmanifestationen och EFS´ årskonferens skulle krocka. Men så är det här i världen, och bara vår Herre kan vara på två ställen samtidigt.
Hur som helst antar jag att det är en hel del EFS:are kvar i mälardalsområdet under konferenshelgen. Om de nu törs "stå upp för Jesus". Eller kanske rättare sagt för alla konstiga trossyskon från olika folk. En liten vers av Lina Sandell i något bearbetad form låter så här:
Skäms du för hans arma vänner,
kan blott fel hos dem du se?
O, då skäms du ju för honom
som är vän med syndare!
Samtidigt ÄR det ofta problematiskt att uppträda i "kampanjer" o.s.v. med vilka kristna som helst, vare sej det handlar om trosrörelsen, romersk-katolska kyrkan, ultrakonservativa eller liberalteologer i Svenska kyrkan. Det är en ständigt aktuell fråga vilka kristna vi verkligen vill och kan ha ett nära samarbete med.
Men Jesusmanifestationen tycker i varje fall jag känns som en typiskt möjlig samarbetsgrej. En dag för Jesus och kristen tro, en slags "Pride-festival" där en marginaliserad minoritet visar stolthet över det man alltför ofta mobbas eller missaktas för. Jag citerar gärna en nyare sång, som äntligen kommit med i ett psalmbokstillägg:
Hur än andra gått förut
kors och tvärs i vägens damm
plånas aldrig spåren ut
av den som först gick vägen fram.
- - -
Ett enat folk på väg,
ett enat folk med samma mål.
Guds rike är på väg
och redan finns det mitt ibland oss.
Och det är ju huvudsaken. Men är det verkligen sant att det inte kommit in en endaste liten motion till EFS:s årskonferens i Halmstad? Vad ska dom då diskutera där?
måndag 21 april 2008
Herrens nåd är var morgon ny och andra sånger
Kära påskvänner! Här hemma sjunger vi ibland Margareta Melins fina morgonsång med Leif Lundbergs glada melodi: "Tack min Gud för att jag vaknar / frisk och stark till en ny dag. / Din är dagen, din är solen, / din är jorden, din är jag."
Och ibland sjunger vi första versen på Lina Sandells fina morgonsång med Oscar Ahnfelts svängiga mollmelodi: "Herrens nåd är var morgon ny, / varför skulle vi sörja? / Jordens skuggor, hur snart de fly, / må vår lovsång då börja! / Pris ske Gud, vi mot målet ila, / Jesus följer oss trofast än idag, / bjuder här allt Guds välbehag / och därhemma sin vila."
Det får vi vila i och glädjas åt!
Andra versen på sistnämnda sång behöver förresten bearbetas för att leva vidare - "aga" har fått en så snäv och enbart våldsanknuten definition att ordet knappast är användbart längre. Övriga bearbetningsförslag på äldre sånger kan beskådas i sångsamlingen http://www.sionstoner.blogspot.com/ (Jag knöck namnet från EFS utan att fråga - får väl ändra om nån klagar). De yngre - ofta bättre - sångerna kunde jag dock tyvärr inte ta med där av upphovsrättsliga skäl, därav arbetsnamnet "Gamla Sionstoner". Men jag rekommenderar t.ex. Kyrksång från Verbum och Psalmer i 2000-talet (så får jag lite extra royalty för en översättning av en modernare psalm ;o)
Och ibland sjunger vi första versen på Lina Sandells fina morgonsång med Oscar Ahnfelts svängiga mollmelodi: "Herrens nåd är var morgon ny, / varför skulle vi sörja? / Jordens skuggor, hur snart de fly, / må vår lovsång då börja! / Pris ske Gud, vi mot målet ila, / Jesus följer oss trofast än idag, / bjuder här allt Guds välbehag / och därhemma sin vila."
Det får vi vila i och glädjas åt!
Andra versen på sistnämnda sång behöver förresten bearbetas för att leva vidare - "aga" har fått en så snäv och enbart våldsanknuten definition att ordet knappast är användbart längre. Övriga bearbetningsförslag på äldre sånger kan beskådas i sångsamlingen http://www.sionstoner.blogspot.com/ (Jag knöck namnet från EFS utan att fråga - får väl ändra om nån klagar). De yngre - ofta bättre - sångerna kunde jag dock tyvärr inte ta med där av upphovsrättsliga skäl, därav arbetsnamnet "Gamla Sionstoner". Men jag rekommenderar t.ex. Kyrksång från Verbum och Psalmer i 2000-talet (så får jag lite extra royalty för en översättning av en modernare psalm ;o)
Gud ger växten
När det gäller både egen och annan frälsning kommer jag att tänka på det själavårdande brev som Rosenius skrev till en ung kvinna som höll på att knäckas av sina anhörigas ovilja att ta emot Jesus. Rosenius påminde om bibelordet "Jag, jag är Herren - och förutom mig finns ingen frälsare." Och han bad henne vila vid detta - att när hon gjort vad hon kunde, bett för de anhöriga och berättat vad Jesus betydde för henne, så måste vi kasta också den här bördan på Herren. Som ensam kan frälsa och bevara.
Sen är det en annan sak att vi inte får svara dem som har nöd för andras frälsning med samma överlägsna attityd som William Careys samfundssyskon när han ville satsa mer på missionen: "Unge man, om Gud vill frälsa hedningarna, så gör han det oss förutan." Den attityden måste vara att fresta Herren, som uppmanat oss att predika evangelium för hela skapelsen. Vi får absolut plantera och vattna, som Paulus skriver, och som passar så bra den här årstiden! Vi är rent av ålagda att så gott vi kan sprida det utsäde som kallas "Guds levande ord som förblir."
Men det är Gud som ger växten.
Sen är det en annan sak att vi inte får svara dem som har nöd för andras frälsning med samma överlägsna attityd som William Careys samfundssyskon när han ville satsa mer på missionen: "Unge man, om Gud vill frälsa hedningarna, så gör han det oss förutan." Den attityden måste vara att fresta Herren, som uppmanat oss att predika evangelium för hela skapelsen. Vi får absolut plantera och vattna, som Paulus skriver, och som passar så bra den här årstiden! Vi är rent av ålagda att så gott vi kan sprida det utsäde som kallas "Guds levande ord som förblir."
Men det är Gud som ger växten.
lördag 19 april 2008
Samtal om Svenska kyrkans mission del 2
Ur det fortsatta samtalet på Facebook - dit jag hänvisar dem som vill läsa övrigas repliker - och - mot förmodan - den fullständigare versionen av nedanstående långa text:
Nu måste jag återigen förtydliga mej, om än det kanske blir lite långt:
* Jag har naturligtvis aldrig sagt eller menat att allt som görs idag (inom SKM eller EFS) är skit. Det blir ju helt bisarrt om kritik mot kyrkans ledning tolkas som ett dissande av hela verksamheten på lokalplanet. Tänk er själva om de modiga personer som i vissa frågor vågar opponera mot EFS:s styrelse och missionsföreståndare skulle avfärdas som svepande och oinsatta klagosångare med hänvisning till alla fina EFS-insatser lokalt? Det vore ju inte klokt. Som om Valentin Bergqvist, Katarina Glas m.fl. inte kände till eller inte ville behålla alla fina och öppna studiecirklar, barnsångsgrupper o.s.v. Men de är oroliga för hur det nuvarande styret påverkar EFS:s utveckling och öppenhet på sikt. Heder åt dem för att de vågar framföra sin oro! Men det måste väl jag också få göra när det gäller Svenska kyrkans ledning, om än min kritik har andra förtecken?
* En missionär har väl aldrig någonsin varit enbart en "evangelist stående på ett bytorg predikande med bibeln i handen"? Och en så ensidig bild har knappast verkligt intresserade missionsvänner någonsin fått eller haft. Fullt SÅ tomma och dumma teoribyggnader har inte uppförts av vare sej missionärerna själva eller informationsansvariga på hemmaplan. Därmed inte sagt att torgmöten med bibeln i hand behöver vara lika tomma och dumma, vare sej i Sverige eller på andra håll.
* Missionsbefallningen måste förbli fullständigt central oavsett fas i missionsinsatsen. Målet är nu, precis som alltid, att göra alla folk till lärjungar, med andra ord "kristna alla hedningar". Det får inte bli något vi - enligt SKM:s hemsida - sysslade med "förr". Vi erkänner alla att metoderna för detta måste kunna skifta med tid och kultur (vissa metoder har dessutom varit rent förkastliga). Men det får inte råda någon tvekan om målsättningen. Att bära tegel till en bibelskola, att utbilda lokala evangelister o.s.v. är helt naturliga uppgifter för en "utsänd" från Sverige och är vad jag förstår helt i linje med missionsbefallningen. (Jag kan faktiskt t.o.m. tänka mej att brunnsgrävning och sjukvård ;o) Och, tro mej, jag är inte så dum att jag inte inser att det finns olika faser i vår mission på en viss plats: en insats till stöd för befintlig kyrka behöver och ska inte se likadan ut som en pionjärmissionsinsats.
* Jag ifrågasätter alltså INTE att vi arbetar inom redan existerande kyrkors ram och ledning på platser där Jesus redan är väl känd. Men vad jag starkt ifrågasätter är om ALL svensk pionjärmission nu blivit överflödig p.g.a. a) att missionen redan nått till jordens yttersta gräns eller b) att det är mycket mer lämpligt att sydkoreaner, kenyaner och indier riskerar livet i "onådda områden" - vi gjorde ju bevars vårt på 1870-talet i Kunama - eller c) ja, vad det nu annars kan finnas för förklaringar. Utan att förringa existerande insatser och utan att idealisera t.ex. den småtokige Bruce Olsons insats bland motilonerna eller det mer galna paret Brolin i Kaukasus eller de helgalna koreanerna hos (de förståndiga?) talibanerna, så vore det väl bara bra IFALL också några nutida svenska lutheraner kunde "drivas av kärlek" även till mer oinbjudande områden och bli utrustade av sin kyrka för den tjänsten - mer än Bruce Olson blev? Både apostlarna och missionärerna som kom hit till Norden blev som regel dödade. EFS:s första missionärer dog ju som flugor. Jag har inte själv någon som helst lust att dö, ens för Jesus, tro aldrig det, och kan allraminst begära att någon annan ska göra det. Men är det verkligen BARA "bättre insikt" och "större vishet" som gör att vi som kyrka och missionsorganisation idag koncentrerar oss på att verka i våra systerkyrkors trygga hägn? Eller på okontroversiella (om än viktiga)biståndsinsatser av sekulär natur. Jag undrar nu som alltid hur många systerkyrkor vi hade haft att bistå om våra fäder och mödrar tänkt som vi. Eller hur många "vänner vi hade fått som kan ta mot oss i de eviga hyddorna", som Jesus säger.
* Nej, verkligheten är inte fyrkantig. Men vem har påstått det? Vi människor är däremot ofta lite fyrkantiga ;o). Och jag tror att många retat sej på fyrkantiga människor inom EFS - Andreas Holmberg t.ex.? - så mycket och så länge att de nu alltför mycket solidariserar sej med föremålet för kritiken (Svenska kyrkans ledning). Å andra sidan är jag helt öppen för att ni delvis delar min kritik men inte vill ge just fyrkantiga mej ett lillfinger - för en allsidig diskussions skull kan man ju t.o.m. bli djävulens advokat. (För övertydlighets skull: jag likställde nu icke Svenska kyrkans ledning med dj-n). Se diskussionstråden "Driver vi varandra till ytterligheter?"
* Vi kan ha olika åsikter om mycket - missionsstrategier et c. - men vi borde ändå kunna vara överens om att Jesus och det kristna evangeliets egenart är alldeles för nedtonat på SKM:s/LH:s gemensamma hemsida, och därmed, kan man åtminstone befara, snart i själva "Svenskakyrkan helavärlden" (eller vad det nu ska heta) - till förmån för en massa annat som också är viktigt men som många buddhister, hinduer, muslimer, konfucianer, judar, ateister, agnostiker m.fl. ofta lyfter fram på ett lika bra sätt (vi har väl inga fördomar mot dem? :o). Det gör inte dessa saker sämre, men om vi faktiskt är ensamma om att lyfta fram en viss grej - det där om Jesus och vad han har gjort för oss - så är det väl ytterst besynnerligt att inte det lyfts fram också i "reklamen"? Åtminstone här hemma där det faktiskt är fullt lagligt - och inte minst just för våra svenska läsares skull! Kalla det "fromma ord" eller ej - med den etiketten kan man ju dissa hela evangeliet. Men bibeln kallar det ju "en Guds kraft till frälsning". Man kan förvisso svänga sej med det utan att låta det verka och bli till nytta. Men det är i alla fall det som är själva "dynamiten". Eller "utsädet". Eller hur? Visst är vi överens?
En god grön helg på det vårliga växa-temat tillönskas oss alla!
"Som små frön som sås i jorden / är de ord som Jesus sa.Glädjen växer när man tror dem, / mer och mer för varje dag." (Psalmer och Sånger 797:2)
Nu måste jag återigen förtydliga mej, om än det kanske blir lite långt:
* Jag har naturligtvis aldrig sagt eller menat att allt som görs idag (inom SKM eller EFS) är skit. Det blir ju helt bisarrt om kritik mot kyrkans ledning tolkas som ett dissande av hela verksamheten på lokalplanet. Tänk er själva om de modiga personer som i vissa frågor vågar opponera mot EFS:s styrelse och missionsföreståndare skulle avfärdas som svepande och oinsatta klagosångare med hänvisning till alla fina EFS-insatser lokalt? Det vore ju inte klokt. Som om Valentin Bergqvist, Katarina Glas m.fl. inte kände till eller inte ville behålla alla fina och öppna studiecirklar, barnsångsgrupper o.s.v. Men de är oroliga för hur det nuvarande styret påverkar EFS:s utveckling och öppenhet på sikt. Heder åt dem för att de vågar framföra sin oro! Men det måste väl jag också få göra när det gäller Svenska kyrkans ledning, om än min kritik har andra förtecken?
* En missionär har väl aldrig någonsin varit enbart en "evangelist stående på ett bytorg predikande med bibeln i handen"? Och en så ensidig bild har knappast verkligt intresserade missionsvänner någonsin fått eller haft. Fullt SÅ tomma och dumma teoribyggnader har inte uppförts av vare sej missionärerna själva eller informationsansvariga på hemmaplan. Därmed inte sagt att torgmöten med bibeln i hand behöver vara lika tomma och dumma, vare sej i Sverige eller på andra håll.
* Missionsbefallningen måste förbli fullständigt central oavsett fas i missionsinsatsen. Målet är nu, precis som alltid, att göra alla folk till lärjungar, med andra ord "kristna alla hedningar". Det får inte bli något vi - enligt SKM:s hemsida - sysslade med "förr". Vi erkänner alla att metoderna för detta måste kunna skifta med tid och kultur (vissa metoder har dessutom varit rent förkastliga). Men det får inte råda någon tvekan om målsättningen. Att bära tegel till en bibelskola, att utbilda lokala evangelister o.s.v. är helt naturliga uppgifter för en "utsänd" från Sverige och är vad jag förstår helt i linje med missionsbefallningen. (Jag kan faktiskt t.o.m. tänka mej att brunnsgrävning och sjukvård ;o) Och, tro mej, jag är inte så dum att jag inte inser att det finns olika faser i vår mission på en viss plats: en insats till stöd för befintlig kyrka behöver och ska inte se likadan ut som en pionjärmissionsinsats.
* Jag ifrågasätter alltså INTE att vi arbetar inom redan existerande kyrkors ram och ledning på platser där Jesus redan är väl känd. Men vad jag starkt ifrågasätter är om ALL svensk pionjärmission nu blivit överflödig p.g.a. a) att missionen redan nått till jordens yttersta gräns eller b) att det är mycket mer lämpligt att sydkoreaner, kenyaner och indier riskerar livet i "onådda områden" - vi gjorde ju bevars vårt på 1870-talet i Kunama - eller c) ja, vad det nu annars kan finnas för förklaringar. Utan att förringa existerande insatser och utan att idealisera t.ex. den småtokige Bruce Olsons insats bland motilonerna eller det mer galna paret Brolin i Kaukasus eller de helgalna koreanerna hos (de förståndiga?) talibanerna, så vore det väl bara bra IFALL också några nutida svenska lutheraner kunde "drivas av kärlek" även till mer oinbjudande områden och bli utrustade av sin kyrka för den tjänsten - mer än Bruce Olson blev? Både apostlarna och missionärerna som kom hit till Norden blev som regel dödade. EFS:s första missionärer dog ju som flugor. Jag har inte själv någon som helst lust att dö, ens för Jesus, tro aldrig det, och kan allraminst begära att någon annan ska göra det. Men är det verkligen BARA "bättre insikt" och "större vishet" som gör att vi som kyrka och missionsorganisation idag koncentrerar oss på att verka i våra systerkyrkors trygga hägn? Eller på okontroversiella (om än viktiga)biståndsinsatser av sekulär natur. Jag undrar nu som alltid hur många systerkyrkor vi hade haft att bistå om våra fäder och mödrar tänkt som vi. Eller hur många "vänner vi hade fått som kan ta mot oss i de eviga hyddorna", som Jesus säger.
* Nej, verkligheten är inte fyrkantig. Men vem har påstått det? Vi människor är däremot ofta lite fyrkantiga ;o). Och jag tror att många retat sej på fyrkantiga människor inom EFS - Andreas Holmberg t.ex.? - så mycket och så länge att de nu alltför mycket solidariserar sej med föremålet för kritiken (Svenska kyrkans ledning). Å andra sidan är jag helt öppen för att ni delvis delar min kritik men inte vill ge just fyrkantiga mej ett lillfinger - för en allsidig diskussions skull kan man ju t.o.m. bli djävulens advokat. (För övertydlighets skull: jag likställde nu icke Svenska kyrkans ledning med dj-n). Se diskussionstråden "Driver vi varandra till ytterligheter?"
* Vi kan ha olika åsikter om mycket - missionsstrategier et c. - men vi borde ändå kunna vara överens om att Jesus och det kristna evangeliets egenart är alldeles för nedtonat på SKM:s/LH:s gemensamma hemsida, och därmed, kan man åtminstone befara, snart i själva "Svenskakyrkan helavärlden" (eller vad det nu ska heta) - till förmån för en massa annat som också är viktigt men som många buddhister, hinduer, muslimer, konfucianer, judar, ateister, agnostiker m.fl. ofta lyfter fram på ett lika bra sätt (vi har väl inga fördomar mot dem? :o). Det gör inte dessa saker sämre, men om vi faktiskt är ensamma om att lyfta fram en viss grej - det där om Jesus och vad han har gjort för oss - så är det väl ytterst besynnerligt att inte det lyfts fram också i "reklamen"? Åtminstone här hemma där det faktiskt är fullt lagligt - och inte minst just för våra svenska läsares skull! Kalla det "fromma ord" eller ej - med den etiketten kan man ju dissa hela evangeliet. Men bibeln kallar det ju "en Guds kraft till frälsning". Man kan förvisso svänga sej med det utan att låta det verka och bli till nytta. Men det är i alla fall det som är själva "dynamiten". Eller "utsädet". Eller hur? Visst är vi överens?
En god grön helg på det vårliga växa-temat tillönskas oss alla!
"Som små frön som sås i jorden / är de ord som Jesus sa.Glädjen växer när man tror dem, / mer och mer för varje dag." (Psalmer och Sånger 797:2)
Samtal om Svenska kyrkans mission del 1
Kära påskvänner!
Ur en diskussion om SKM och Lutherhjälpen på Facebooks EFS-grupp hämtar jag följande egna text:
* Det vore rätt intressant att konkret få veta VAD som är fel i resonemanget jag fört. Det är ju bara roligt om jag skulle ha fel och Svenska kyrkan även personellt tänker satsa på mission med evangelisation minst lika mycket som tidigare. Men i mina ögon ligger mitt resonemang nästan löjligt nära (hjälp, är jag en s.k. sjöbergare? :o) de påpekanden och varningar som vår missionsföreståndare framfört bl.a. i Budbäraren. Fast det är kanske ingen på kyrkokansliet som känner igen sej i hans resonemang heller?
* Till de onyanserade och svepande utsagor vi bör undvika måste väl ändå också räknas alla ständiga antydningar om att vi som värnar om evangeliets "differentia specifika" därmed skulle nedvärdera alla goda mål på skapelseplanet som vi delar med de flesta judar, muslimer, buddhister o.s.v. - människors rätt till rent vatten, god sjukvård, anständiga löner, politiskt medinflytande o.s.v.? Eller allt som insinuerar att EFS och dess missionärer - eller Svenska Kyrkans Mission - skulle ha saknat blick för människors fysiska behov, för hela människan?
* Ingen är ledsen över att vikten av rent vatten betonas i dokument från Svenska kyrkan. Absolut ingen. Ingen är heller ledsen över att det förs dialoger med människor av annan tro (jfr Sykars brunn). Ingen. Det enda bekymren gällt är att det levande vattnet i evangelium om syndernas förlåtelse och ett evigt liv genom Jesus Kristus, genom hans blodiga offerdöd, accepterat genom tron och dopet, verkar betonas för lite både här hemma och utomlands. Vare sej det gäller officiella dokument, artiga dialoger med Dalai Lama eller TV- och radiogudstjänster (lokalt och vid enstaka tillfällen kan det vara bra, absolut, både här hemma och utomlands).
* En förtroendekris är en förtroendekris. Innan den uppstått tolkar man lojalt allt till det bästa - ibland in absurdum - och sedan den uppstått orkar man inte längre göra det och råkar då ibland övertolka åt det negativa hållet (man kan ju jämföra med hur "oppositionen" inom EFS tolkat Anders Sjöbergs i mina ögon rätt självklara anmärkningar i t.ex. småskriften Utmaningen). Man kan ju dock fundera över hur förtroendekrisen har uppstått. Är det bara onyanserade EFS-are ute i stugorna som på något sätt har missförstått Svenska kyrkans ledning och dess stora engagemang för människors eviga frälsning genom evangelium om Jesus och tron på honom? Eller är det faktiskt så att var och en som exempelvis läser K-G Hammars/Ami Lönnroths Samtal om Gud eller diverse nyproducerade missionsteologiska dokument kan konstatera att det hänt något med synen på Jesus, korset, evigheten, missionen. En ny missionssyn vars nyhetsvärde INTE består i att Svenska kyrkan först nu upptäckt behovet av rent vatten och mänsklig värdighet (vilken fruktansvärd nedvärdering av 18- och 1900-talets missionsarbete innebär inte varje sådan antydan!).
* Ja, jag har hört K-G Hammar lajv. Och i radio och tv. Och läst en hel del av honom. Sympatisk kille. Jag har däremot inte varit på missionsfält utomlands eller passerat gallret på Kyrkans Hus i Uppsala. Jag hoppas att det inte diskvalificerar mej från att ha synpunkter på det jag trots detta ser och hör.
Och så några länkar till belysande av samtalsämnet:
Först Svenska kyrkans egen självbeskrivning under rubriken (fortfarande!) LUTHERHJÄLPEN OCH SKM Det är sannerligen inte lätt att på denna sida hitta något om Jesus, syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Däremot står det massor om andra bra saker som andra religiösa nätverk och sekulära biståndsorganisationer också jobbar bra med. Till slut hittade jag dock följande faktaruta under rubriken SVENSKA KYRKAN OCH MISSIONEN: "Den kristna missionstanken har sin grund i Jesus Kristus. I Bibelns Matteusevangelium 28:19 kan man läsa om hans uttryckliga uppdrag till alla kristna. Förr i tiden handlade mission om att kristna alla världens 'hedningar'. Även Svenska kyrkans utsända missionärer hade förr detta uppdrag - även om de samtidigt gjorde stora insatser inom utbildning, sjukvård med mera. Numera arbetar vår utsända personal främst med biståndsarbete, men också med utbildning och samtal om tro och teologi." Nu ska jag inte vara illvillig. Men vad menas med följande utsaga: "Även Svenska kyrkans utsända missíonärer hade förr detta uppdrag"? "Förr"???
Kan det faktiskt ligga något i Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses reaktion på utvecklingen kring SKM och Lutherhjälpen ?
Eller vad SKM:s förre afrikasekreterare Sture Hallbjörner skriver under rubriken SVENSKA KYRKANS MISSION IN MEMORIAM ?
Ur en diskussion om SKM och Lutherhjälpen på Facebooks EFS-grupp hämtar jag följande egna text:
* Det vore rätt intressant att konkret få veta VAD som är fel i resonemanget jag fört. Det är ju bara roligt om jag skulle ha fel och Svenska kyrkan även personellt tänker satsa på mission med evangelisation minst lika mycket som tidigare. Men i mina ögon ligger mitt resonemang nästan löjligt nära (hjälp, är jag en s.k. sjöbergare? :o) de påpekanden och varningar som vår missionsföreståndare framfört bl.a. i Budbäraren. Fast det är kanske ingen på kyrkokansliet som känner igen sej i hans resonemang heller?
* Till de onyanserade och svepande utsagor vi bör undvika måste väl ändå också räknas alla ständiga antydningar om att vi som värnar om evangeliets "differentia specifika" därmed skulle nedvärdera alla goda mål på skapelseplanet som vi delar med de flesta judar, muslimer, buddhister o.s.v. - människors rätt till rent vatten, god sjukvård, anständiga löner, politiskt medinflytande o.s.v.? Eller allt som insinuerar att EFS och dess missionärer - eller Svenska Kyrkans Mission - skulle ha saknat blick för människors fysiska behov, för hela människan?
* Ingen är ledsen över att vikten av rent vatten betonas i dokument från Svenska kyrkan. Absolut ingen. Ingen är heller ledsen över att det förs dialoger med människor av annan tro (jfr Sykars brunn). Ingen. Det enda bekymren gällt är att det levande vattnet i evangelium om syndernas förlåtelse och ett evigt liv genom Jesus Kristus, genom hans blodiga offerdöd, accepterat genom tron och dopet, verkar betonas för lite både här hemma och utomlands. Vare sej det gäller officiella dokument, artiga dialoger med Dalai Lama eller TV- och radiogudstjänster (lokalt och vid enstaka tillfällen kan det vara bra, absolut, både här hemma och utomlands).
* En förtroendekris är en förtroendekris. Innan den uppstått tolkar man lojalt allt till det bästa - ibland in absurdum - och sedan den uppstått orkar man inte längre göra det och råkar då ibland övertolka åt det negativa hållet (man kan ju jämföra med hur "oppositionen" inom EFS tolkat Anders Sjöbergs i mina ögon rätt självklara anmärkningar i t.ex. småskriften Utmaningen). Man kan ju dock fundera över hur förtroendekrisen har uppstått. Är det bara onyanserade EFS-are ute i stugorna som på något sätt har missförstått Svenska kyrkans ledning och dess stora engagemang för människors eviga frälsning genom evangelium om Jesus och tron på honom? Eller är det faktiskt så att var och en som exempelvis läser K-G Hammars/Ami Lönnroths Samtal om Gud eller diverse nyproducerade missionsteologiska dokument kan konstatera att det hänt något med synen på Jesus, korset, evigheten, missionen. En ny missionssyn vars nyhetsvärde INTE består i att Svenska kyrkan först nu upptäckt behovet av rent vatten och mänsklig värdighet (vilken fruktansvärd nedvärdering av 18- och 1900-talets missionsarbete innebär inte varje sådan antydan!).
* Ja, jag har hört K-G Hammar lajv. Och i radio och tv. Och läst en hel del av honom. Sympatisk kille. Jag har däremot inte varit på missionsfält utomlands eller passerat gallret på Kyrkans Hus i Uppsala. Jag hoppas att det inte diskvalificerar mej från att ha synpunkter på det jag trots detta ser och hör.
Och så några länkar till belysande av samtalsämnet:
Först Svenska kyrkans egen självbeskrivning under rubriken (fortfarande!) LUTHERHJÄLPEN OCH SKM Det är sannerligen inte lätt att på denna sida hitta något om Jesus, syndernas förlåtelse och ett evigt liv. Däremot står det massor om andra bra saker som andra religiösa nätverk och sekulära biståndsorganisationer också jobbar bra med. Till slut hittade jag dock följande faktaruta under rubriken SVENSKA KYRKAN OCH MISSIONEN: "Den kristna missionstanken har sin grund i Jesus Kristus. I Bibelns Matteusevangelium 28:19 kan man läsa om hans uttryckliga uppdrag till alla kristna. Förr i tiden handlade mission om att kristna alla världens 'hedningar'. Även Svenska kyrkans utsända missionärer hade förr detta uppdrag - även om de samtidigt gjorde stora insatser inom utbildning, sjukvård med mera. Numera arbetar vår utsända personal främst med biståndsarbete, men också med utbildning och samtal om tro och teologi." Nu ska jag inte vara illvillig. Men vad menas med följande utsaga: "Även Svenska kyrkans utsända missíonärer hade förr detta uppdrag"? "Förr"???
Kan det faktiskt ligga något i Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses reaktion på utvecklingen kring SKM och Lutherhjälpen ?
Eller vad SKM:s förre afrikasekreterare Sture Hallbjörner skriver under rubriken SVENSKA KYRKANS MISSION IN MEMORIAM ?
onsdag 16 april 2008
Motionera mera!
Kära påskvänner!
Ja, nu när våren kommer är det ju rätt tid att dra på sej joggningsskorna och fara till skogs. Men det är också hög tid att motionera till EFS årskonferens i Halmstad (eller har motionstiden redan gått ut?). För vad jag hör är att inte en enda motion har lämnats in! Och hur kul är det???
En årskonferens utan motioner låter som ett dödstecken! Vad är det här för folkrörelse? Visserligen var det lika illa på folkpartiets länsårsmöte härförleden, men det ursäktades med att det inte var valår i år. Och sånt kan väl inte EFS bry sej om? Varje år är ett valår för oss, tycker jag! Vilka vägval ska vi göra? Vad behöver vi samtala mera om?
Det verkar ju inte precis saknas brännande frågor inom EFS. Alla verkar ju inte precis hålla med EFS:s styrelse om allt heller. Har de som tänker annorlunda tänkt sej att satsa på nån sorts krypskytte/gerillakrig framöver? (Och insinuera att öppen debatt inte tillåts i EFS idag?). Varför inte istället se till att årskonferensen förses med många intressanta motioner, som kanske rentav leder till vissa ändringar i önskad riktning?
Och även styrelsens/missionsföreståndarens "fan club" måste väl ha fräscha idéer inför framtiden? Det kan väl inte vara så illa att de överlåtit allt tänkande och handlande till sin beundrade ledning?
Ja, nu när våren kommer är det ju rätt tid att dra på sej joggningsskorna och fara till skogs. Men det är också hög tid att motionera till EFS årskonferens i Halmstad (eller har motionstiden redan gått ut?). För vad jag hör är att inte en enda motion har lämnats in! Och hur kul är det???
En årskonferens utan motioner låter som ett dödstecken! Vad är det här för folkrörelse? Visserligen var det lika illa på folkpartiets länsårsmöte härförleden, men det ursäktades med att det inte var valår i år. Och sånt kan väl inte EFS bry sej om? Varje år är ett valår för oss, tycker jag! Vilka vägval ska vi göra? Vad behöver vi samtala mera om?
Det verkar ju inte precis saknas brännande frågor inom EFS. Alla verkar ju inte precis hålla med EFS:s styrelse om allt heller. Har de som tänker annorlunda tänkt sej att satsa på nån sorts krypskytte/gerillakrig framöver? (Och insinuera att öppen debatt inte tillåts i EFS idag?). Varför inte istället se till att årskonferensen förses med många intressanta motioner, som kanske rentav leder till vissa ändringar i önskad riktning?
Och även styrelsens/missionsföreståndarens "fan club" måste väl ha fräscha idéer inför framtiden? Det kan väl inte vara så illa att de överlåtit allt tänkande och handlande till sin beundrade ledning?
tisdag 15 april 2008
Kalabaliken i Löten
Kära påskvänner!
Jo, man ska larma polisen när sånt här inträffar. Det erkänner ju även Hans Lindholm, "platschef" i Lötenkyrkan. Sen tycks ju omständigheterna ha varit synnerligen besvärliga, så jag tänker inte sätta mej till doms. UNT:s artikel ger helt klart inte hela bilden, och det är bra att Hans Lindholm utvecklar saken i Budbäraren. Men det är intressant ändå att se hur saken kan uppfattas av allmänhet och föräldrar i Uppsala.
När det gäller bästa tidpunkt att larma polis kan jag bara dra en liten parallell till prioriteringsångesten vid plötsliga hjärtstillestånd. Ska man slösa dyrbar tid på att gå och ringa 112 (om man nu inte har mobilen i fickan) eller ska man sätta igång hjärtmassagen direkt? På min Röda Kors-kurs fick jag lära mej att lägga den avsvimmade i framstupa sidoläge, sedan larma, och sedan köra igång livräddningen. Eftersom en ambulans med medföljande personal har så stora resurser som i de flesta fall har avgörande betydelse för utgången. När man väl satt igång hjärt-lung-räddning kan man inte gå ifrån och ringa.
Och det var säkert svårt att avgöra när det var läge att gå ifrån och ringa även i den akuta kampsituationen i Uppsala. Men bara för att än en gång betona principen: I Sverige är polisen vår vän, det godas tjänare, som vi inte ska dra oss för att tillkalla. Det är också i allmänhet bra för en bov, om än aldrig så löftesrik och "snäll", att få åka fast om man håller på med dumheter. Typ knarkaffärer. (Grymmare straff än så har vi inte i Sverige).
Och om detta tror jag att alla vi EFS-are är överens. Vi lutheraner - med vår tvåregementslära - brukar inte ha en så negativ inställning till den legitima våldsmakten och straffrätten som ibland frodas i mer frikyrkliga miljöer. Sen är det bara att beklaga att det p.g.a. olika omständigheter inte alltid är så enkelt att i praktisk handling förverkliga sina goda lutherska/bibliska principer.
Jo, man ska larma polisen när sånt här inträffar. Det erkänner ju även Hans Lindholm, "platschef" i Lötenkyrkan. Sen tycks ju omständigheterna ha varit synnerligen besvärliga, så jag tänker inte sätta mej till doms. UNT:s artikel ger helt klart inte hela bilden, och det är bra att Hans Lindholm utvecklar saken i Budbäraren. Men det är intressant ändå att se hur saken kan uppfattas av allmänhet och föräldrar i Uppsala.
När det gäller bästa tidpunkt att larma polis kan jag bara dra en liten parallell till prioriteringsångesten vid plötsliga hjärtstillestånd. Ska man slösa dyrbar tid på att gå och ringa 112 (om man nu inte har mobilen i fickan) eller ska man sätta igång hjärtmassagen direkt? På min Röda Kors-kurs fick jag lära mej att lägga den avsvimmade i framstupa sidoläge, sedan larma, och sedan köra igång livräddningen. Eftersom en ambulans med medföljande personal har så stora resurser som i de flesta fall har avgörande betydelse för utgången. När man väl satt igång hjärt-lung-räddning kan man inte gå ifrån och ringa.
Och det var säkert svårt att avgöra när det var läge att gå ifrån och ringa även i den akuta kampsituationen i Uppsala. Men bara för att än en gång betona principen: I Sverige är polisen vår vän, det godas tjänare, som vi inte ska dra oss för att tillkalla. Det är också i allmänhet bra för en bov, om än aldrig så löftesrik och "snäll", att få åka fast om man håller på med dumheter. Typ knarkaffärer. (Grymmare straff än så har vi inte i Sverige).
Och om detta tror jag att alla vi EFS-are är överens. Vi lutheraner - med vår tvåregementslära - brukar inte ha en så negativ inställning till den legitima våldsmakten och straffrätten som ibland frodas i mer frikyrkliga miljöer. Sen är det bara att beklaga att det p.g.a. olika omständigheter inte alltid är så enkelt att i praktisk handling förverkliga sina goda lutherska/bibliska principer.
Kantorskurs i Mellansel?
Kära påskvänner!
Idag den 15 april är sista anmälningsdag till kurserna på Mellansels folkhögskola. Jag funderar starkt på att så här i elfte timmen skicka in en ansökan till kantorskursen på distans - och kanske till Svenska kyrkans grundkurs också så där i förbifarten.
Jag har spelat mycket orgel i mina dar - till höjdpunkterna under "karriären" hörde nog att få spela på tv-gudstjänster från EFS:s Ersmarkskyrkan i Umeå våren 2003 (var det väl?).
Men nåt papper på mina färdigheter - som bevars behöver utvecklas oxå - har jag aldrig skaffat mej. Vore kul att bli kantor - sångare! - på riktigt. Faktiskt. Och det finns tydligen värsta behovet av spelare och körledare inom de närmaste åren. Jag tror jag ansöker...
Idag den 15 april är sista anmälningsdag till kurserna på Mellansels folkhögskola. Jag funderar starkt på att så här i elfte timmen skicka in en ansökan till kantorskursen på distans - och kanske till Svenska kyrkans grundkurs också så där i förbifarten.
Jag har spelat mycket orgel i mina dar - till höjdpunkterna under "karriären" hörde nog att få spela på tv-gudstjänster från EFS:s Ersmarkskyrkan i Umeå våren 2003 (var det väl?).
Men nåt papper på mina färdigheter - som bevars behöver utvecklas oxå - har jag aldrig skaffat mej. Vore kul att bli kantor - sångare! - på riktigt. Faktiskt. Och det finns tydligen värsta behovet av spelare och körledare inom de närmaste åren. Jag tror jag ansöker...
Världens mat
Kära påskvänner!
Igår var vår familj värd för ett matlag kallat "Världens mat". Första samlingen var på temat Indien, och i går var det dags för Zimbabwe (vi kallade det zimbabwisk valvaka ;o/). Skojigt faktiskt! När det blir vår tur igen ska vi köra Åland (jo jag vet att det inte är ett riktigt land, men...) och nästnästa gång kan vi ju alltid köra nåt med etiopisk pepparsås...
(Läste hos Präst-Erik att det tydligen varit val i Etiopien också, men två afrikanska länder på en gång är väl för mycket för våra nyhetsrapporteringar. Vi har ju Silvio i Italien att tänka på också!).
Igår var vår familj värd för ett matlag kallat "Världens mat". Första samlingen var på temat Indien, och i går var det dags för Zimbabwe (vi kallade det zimbabwisk valvaka ;o/). Skojigt faktiskt! När det blir vår tur igen ska vi köra Åland (jo jag vet att det inte är ett riktigt land, men...) och nästnästa gång kan vi ju alltid köra nåt med etiopisk pepparsås...
(Läste hos Präst-Erik att det tydligen varit val i Etiopien också, men två afrikanska länder på en gång är väl för mycket för våra nyhetsrapporteringar. Vi har ju Silvio i Italien att tänka på också!).
fredag 11 april 2008
Facebook fortfarande bättre än Budis´ forum
Kära påskvänner!
Helt klart är Budbäraren en fräsch och fin tidning även sedan Per-Erik Lund lämnat den och gått till Sändaren. Även om den helt klart kunde få komma ut lite oftare. Erika, Daniel och Jonas gör ett bra jobb.
Men för att kompensera den glesare utgivningen utlovades ju möjligheten att få insändare publicerade elektroniskt på Budis´ hemsida. Och löftet har förvisso uppfyllts - det är bara det att det elektroniska debattforumet ser så trist och grötigt ut! Lite rubriker och rutor som glider omkring på ett rätt ostrukturerat sätt.
Nä, Facebooks EFS-grupp är fortfarande bäst när det gäller att kunna debattera ocensurerat och omedelbart. Ta en tur till http://www.facebook.com/, sök reda på EFS-gruppen och sporra Arnaldo m.fl. till ytterligare funderingar!
Helt klart är Budbäraren en fräsch och fin tidning även sedan Per-Erik Lund lämnat den och gått till Sändaren. Även om den helt klart kunde få komma ut lite oftare. Erika, Daniel och Jonas gör ett bra jobb.
Men för att kompensera den glesare utgivningen utlovades ju möjligheten att få insändare publicerade elektroniskt på Budis´ hemsida. Och löftet har förvisso uppfyllts - det är bara det att det elektroniska debattforumet ser så trist och grötigt ut! Lite rubriker och rutor som glider omkring på ett rätt ostrukturerat sätt.
Nä, Facebooks EFS-grupp är fortfarande bäst när det gäller att kunna debattera ocensurerat och omedelbart. Ta en tur till http://www.facebook.com/, sök reda på EFS-gruppen och sporra Arnaldo m.fl. till ytterligare funderingar!
tisdag 8 april 2008
Herdesöndagen
Kära påskvänner!
Den gångna söndagens tema är ju ibland lite omdiskuterat i vår tid. Kan vi behålla bilden av Jesus som "den gode herden" eller måste vi byta till "den gode coachen" eller liknande?
Fram till det tidiga 1900-talets "getarpojkar" kunde vilken svensk som helst identifiera sej med en herde eller åtminstone ha tydliga bilder av fårskötsel. Idag räknas ju herden eller herdeliknande sysslor inte till det som medelsvensson begriper.
Å andra sidan: att ha hand om djur och leva i en nära relation med djur är fortfarande en viktig erfarenhet för många unga och gamla. Och när Jesus väljer att använda herdemotivet i sin undervisning är det inte för att förklena sina efterföljare. Snarare vill han lyfta fram skapelsen på ett positivt sätt och djurens förmåga att skilja på den rätte herdens röst och andra röster.
Rosenius lyfter ju i sina sånger fram herdemotivet på ett tydligt sätt: "Var jag går...följer mig en vän, jag hör hans röst...det är Herden god. Väl var han döder / men han lever i all evighet." Och "oss följer ju herden, oss följder ju herden, den trofaste herden, vi känner hans röst."
Jag tror inte att vi behöver släppa det i EFS idag heller. Möjligen förklara det lite mer och jämföra med nutida djurskötare (med alla likheter och skillnader som finns).
Sen pratar vi ju faktiskt fortfarande om kyrkoherdar. Den förste biskopen i Luleå, Olof Bergquist, fick dock under sin tid som kyrkoherde i Gällivare ett brev adresserat till "tjur- och koherden O Bergquist". Men det var nog ett avsiktligt missförstånd...
Den gångna söndagens tema är ju ibland lite omdiskuterat i vår tid. Kan vi behålla bilden av Jesus som "den gode herden" eller måste vi byta till "den gode coachen" eller liknande?
Fram till det tidiga 1900-talets "getarpojkar" kunde vilken svensk som helst identifiera sej med en herde eller åtminstone ha tydliga bilder av fårskötsel. Idag räknas ju herden eller herdeliknande sysslor inte till det som medelsvensson begriper.
Å andra sidan: att ha hand om djur och leva i en nära relation med djur är fortfarande en viktig erfarenhet för många unga och gamla. Och när Jesus väljer att använda herdemotivet i sin undervisning är det inte för att förklena sina efterföljare. Snarare vill han lyfta fram skapelsen på ett positivt sätt och djurens förmåga att skilja på den rätte herdens röst och andra röster.
Rosenius lyfter ju i sina sånger fram herdemotivet på ett tydligt sätt: "Var jag går...följer mig en vän, jag hör hans röst...det är Herden god. Väl var han döder / men han lever i all evighet." Och "oss följer ju herden, oss följder ju herden, den trofaste herden, vi känner hans röst."
Jag tror inte att vi behöver släppa det i EFS idag heller. Möjligen förklara det lite mer och jämföra med nutida djurskötare (med alla likheter och skillnader som finns).
Sen pratar vi ju faktiskt fortfarande om kyrkoherdar. Den förste biskopen i Luleå, Olof Bergquist, fick dock under sin tid som kyrkoherde i Gällivare ett brev adresserat till "tjur- och koherden O Bergquist". Men det var nog ett avsiktligt missförstånd...
torsdag 3 april 2008
Husandakt helt OK enligt konventikelplakatet
Kära påskvänner!
I år firar vi ju (?) att konventikelplakatet avskaffades 1858, vilket gjorde att man fritt kunde samlas till bön, sång och ordets predikan också utanför kyrkans hägn. Huruvida vi fortfarande utnyttjar denna frihet är en annan fråga. Jag tycker mej alltför ofta höra om inställda gudstjänster i händelse av prästs sjukdom o.s.v. Eller i händelse av prästbrist i största allmänhet.
Men vaddå - det går väl att samlas, sjunga och be i alla fall? Vart tog det myndiga lekfolket vägen? Finns det numera bara i kyrkopartipolitiken?
En sak som dock konventikelplakatet faktiskt uppmuntrade var husandakten! D.v.s. man fick inte kalla samman grannar och tillresande - då ansågs man falla prästen i ämbetet - men man fick, ja, t.o.m. anmodades, att hålla husandakt med barn och tjänstefolk.
Hur har vi det med husandakten? Är det inte med den, liksom med bordsbönen, att den tagit allvarlig skada av det nutida livstempot? Jäktade mornar där alla ska åt var sitt håll - och trötta kvällar där var och en lever sitt "virtuella liv" på nätet?
Vår familj har haft stor glädje av boken "Kring Guds ord" som Torsten Nilsson översatte från engelskan på 1960-talet. Namnskicket är väl lite inaktuellt (det är inte så många barn som heter Tore och Irene idag!) och omslagsfotot från 70-talet är nästan skrattretande. Men upplägget håller än. Ett bibelord, ett tema, en berättelse, en sammanfattning, en frågestund (otroligt vad barnen snappat upp! - de gillar faktiskt frågesporten på slutet) och en bön. Plus kanske en sång om man kommer på någon.
I år firar vi ju (?) att konventikelplakatet avskaffades 1858, vilket gjorde att man fritt kunde samlas till bön, sång och ordets predikan också utanför kyrkans hägn. Huruvida vi fortfarande utnyttjar denna frihet är en annan fråga. Jag tycker mej alltför ofta höra om inställda gudstjänster i händelse av prästs sjukdom o.s.v. Eller i händelse av prästbrist i största allmänhet.
Men vaddå - det går väl att samlas, sjunga och be i alla fall? Vart tog det myndiga lekfolket vägen? Finns det numera bara i kyrkopartipolitiken?
En sak som dock konventikelplakatet faktiskt uppmuntrade var husandakten! D.v.s. man fick inte kalla samman grannar och tillresande - då ansågs man falla prästen i ämbetet - men man fick, ja, t.o.m. anmodades, att hålla husandakt med barn och tjänstefolk.
Hur har vi det med husandakten? Är det inte med den, liksom med bordsbönen, att den tagit allvarlig skada av det nutida livstempot? Jäktade mornar där alla ska åt var sitt håll - och trötta kvällar där var och en lever sitt "virtuella liv" på nätet?
Vår familj har haft stor glädje av boken "Kring Guds ord" som Torsten Nilsson översatte från engelskan på 1960-talet. Namnskicket är väl lite inaktuellt (det är inte så många barn som heter Tore och Irene idag!) och omslagsfotot från 70-talet är nästan skrattretande. Men upplägget håller än. Ett bibelord, ett tema, en berättelse, en sammanfattning, en frågestund (otroligt vad barnen snappat upp! - de gillar faktiskt frågesporten på slutet) och en bön. Plus kanske en sång om man kommer på någon.
onsdag 2 april 2008
Glädjens dag
Kära påskvänner!
För er som vill fortsätta fira påskens budskap måste jag påminna om CD:n "Glädjens dag" från 1999 med Marta Bäckman m.fl. Jag visste inte ens att jag hade den, men den har verkligen satt färg på årets påskfirande. Härliga sånger som gläder både mej och barnen. Rolig mix av "galet glada" och mer stillsamma sånger.
Varje dag med Jesus får vara en glädjens dag, men särskilt varje söndag bör ju vara det. På söndag har vi "den gode herdens" söndag. Då får vi fortsätta fira honom som gav sitt liv för fåren - men som uppstod igen. "Han, min herde, gick för mej i döden, / men han lever i all evighet."
Detta är inget aprilskämt :o)
För er som vill fortsätta fira påskens budskap måste jag påminna om CD:n "Glädjens dag" från 1999 med Marta Bäckman m.fl. Jag visste inte ens att jag hade den, men den har verkligen satt färg på årets påskfirande. Härliga sånger som gläder både mej och barnen. Rolig mix av "galet glada" och mer stillsamma sånger.
Varje dag med Jesus får vara en glädjens dag, men särskilt varje söndag bör ju vara det. På söndag har vi "den gode herdens" söndag. Då får vi fortsätta fira honom som gav sitt liv för fåren - men som uppstod igen. "Han, min herde, gick för mej i döden, / men han lever i all evighet."
Detta är inget aprilskämt :o)