Här följer del 2 av mitt svar till Bengt Burström (se nedan). Rubriken "Frågor av fördömande karaktär" är ett citat från Bengts inlägg som nog är mer adekvat när det gäller frågan om evigheten. Men eftersom det nog inte kan undgås att vissa med rätt eller orätt känner sej fördömda av kyrkans hittillsvarande inställning även i den mer perifera äktenskapsfrågan, så tar jag upp den under samma rubrik.
II. ÄKTENSKAPET
Att det finns större frågor än äktenskapet eller skattenivåer eller utsläppsrätter hindrar ju inte att de frågorna också kan vara viktiga. Eller hur? Man kan alltid ta död på vilken debatt som helst genom att säga typ "tänk på de fattiga barnen i Afrika". Nu erkänner jag att jag använde samma retoriska knep gentemot dej - "vad betyder en klantig arbetsledning i Akalla jämfört med..." Så jag får väl ta det hela med jämnmod.
Observera dock att jag är positiv till biskoparnas miljö- och flyktingengagemang (där är vi eniga). Observera också att jag faktiskt inte uttalat mej generellt emot välsignelseakter för enkönade par. Jag har tvärtom alltid funnit frågan värd att prövas som ett pastoralt undantag (jfr temporär acceptans av polygami på missionsfälten i Afrika, där Per Stjärne om jag förstått det rätt fick ge med sej - eller möjlighet till omgifte efter skilsmässa som du själv angav som exempel). Det jag anser vara bristande ledarskap - för att inte säga komplett vansinne eller monumental feghet - är att som kyrkans ledare (jag säger här ingenting om staten!) säga till s.k. bisexuella ungdomar (d.v.s. när det kommer till kritan kanske de flesta av dem) att de lika gärna kan bilda familj med en av samma kön som med en av motsatt! Trots att de faktiskt upplever sej kunna attraheras av båda könen och alltså har ett val! (Jo, att erbjuda notoriskt otrogna och obotfärdiga människor - ofta män - kyrklig vigsel i all oändlighet under nådens och förlåtelsens täckmantel ser jag också som bristande ledarskap o.s.v. Här har jesusorden om "pärlor för svin" sin fulla tillämpning, även om evangelium generellt också skulle kunna betecknas så! Alltså behövs andlig urskillning, inte några garantier och löpande-band-absolutioner).
Kyrkans ledare komprometterar därmed kampen och förståelsen för de entydigt homosexuella och deras situation. De konservativa får rätt: jojo, sa vi inte att pastorala medgivanden åt denna lilla grupp skulle leda till rena queer-teologin och att folk i framtiden kommer att kunna gifta sej ömsom med en av samma kön, ömsom med en av motsatt (efter mellankommande dödsfall eller skilsmässa, förstås). Och jag och andra som faktiskt försökt luckra upp eller åtminstone problematisera den mest rigida hållningen - både här hemma och i t.ex. Afrika - får stå där med skammen av att ha berett mark just för den utveckling de konservativaste trodde sej kunna förutse.
Har jag övertygat dej, Bengt? (Eller ev. övriga läsare?). Om inte annat hoppas jag att jag lite bättre har klargjort hur pass långt vi står från varandra. Kunde du få Sven Hillert eller Margarethe Isberg att kommentera det här, vore det ju fantastiskt! Men riktigt så optimistisk är jag faktiskt inte.
Så till sist, som lille Tim i Dickens´ julsaga sa: Gud välsigne oss allesammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar