Jag vet inte om någon Efs-are firar Olsmäss (Olsok på norska) till minne av kungen och härföraren Olof Haraldsson (S:t Olof) i Norge? Jag vet att han på sina ställen firas i det gamla norska landskapet Härjedalen. Dock tycker jag att han mest verkar likna våra egna krigarkungar Erik Jedvardsson ("S:t Erik"), Gustav II Adolf och Karl XII. From kanske, men våldsam också. Tvångskristningar och strid mot trosbröder som hellre ville leva under Knut den store är inget lämpligt cv för någon kristen, allraminst för ett "specialutnämnt" helgon.
Jag skulle nog säga att S:t Olof mycket väl kan vara ett ovisligt helgon enligt luthersk (biblisk) definition, d v s en person som med alla sina fel och brister ändå tror på Jesus och är rättfärdig i honom. Men jag menar också att han inte verkar förtjänar sin särskilda "helgonförklaring" eller att genom århundradena vara vördad som förebild och helgon enligt romersk tradition.
(Att norrmännen drabbades av dåligt samvete när de slog ihjäl den kung de ändå svurit trohetsed till 15 år tidigare men avsatt och drivit i landsflykt kan en ju ändå förstå - ungefär som om Gustav IV Adolf 1810 försökt återta sitt svenska rike men då fällts i striden av sina forna undersåtar).
Därmed intet ont sagt om att pilgrimsvandra eller på andra sätt ta sej till S:t Olofs stad Trondheim. Det kan ha sitt uppbyggelsevärde för både kropp och själ. Men att som vissa gör prata med Olof varje dag och utbe sej hans förbön (om regn t ex!) torde vara en överloppsgärning (som inte heller kommer någon annan till godo). Vi vet ju som kristna vem vi får be till - och i vems namn.
Och vill vi ha ytterligare stöd i bönen torde det vara rättast att söka sej till de levande helgon vi har omkring oss i vår egen familj eller församling. Även övriga kan ju mycket väl tänkas be för oss i största allmänhet, men vi har inga löften om att de kan höra oss och de speciella böneämnen vi vill lägga fram. (Det vet jag ju att t ex mamma gör, och hennes förböner i Jesu namn smäller minst lika högt som Marias). Reformatorernas genom Philipp Melanchton markeringar beträffande åkallandet av de avlidna helgonen (Augsburgska bekännelsens apologi, art. XXI) är tyvärr fortfarande aktuella.
En fin "Olsok-psalm" har jag dock tagit från norska psalmboken - med uteslutning av stroferna om just kung Olof som jag som historielärare fann lite väl "romantiserande". Härlig medeltidsmelodi som jag ska spela som postludium i Enångers gamla kyrka idag! Vi får vara tacksamma för de missionärer och trälar som väl var de som egentligen förde kristen tro hit till Norden. (Men visst behövdes även kungar och annan överhet - skada bara att "vikingablodet" ofta sjudit för häftigt).
1. Ljuset över landet spred sej,
liv och glädje förde med sej,
värt vårt tack och lov och pris.
Kristi folk idag ska sjunga,
lova Gud med själ och tunga,
ära Gud på värdigt vis.
Hans martyrer togs ur faran
till den stora vita skaran
där i ljuset vid Guds tron.
Syndens glädje sågs de vraka,
evig fröjd de nu ska smaka,
höjer där sin lovsångs ton.
2. Kristi vittnen, Gud till ära,
evangelium vill bära
ut till hela denna jord.
Lyft din sång med helig styrka,
du vår mor, du Kristi kyrka,
upp mot himlens höga kor!
Kristus, konung segerrika,
gör oss dina vittnen lika,
som i döden segra kan!
Du som fienden betvingar,
göm oss under dina vingar,
håll oss i din högra hand.
Amen, amen, amen!
Katekesfråga 58: Vad befaller Gud i sjätte budet?
