Påskvänner!
Vi som helt subversivt fortsätter fira Annandag Pingst trots statsmakternas beslut kanske även borde börja fira de apostladagar som rök i "Stora helgdöden" 1772? (Inte undra på att kungen blev skjuten!). Idag hade man alltså även efter reformationen (och 250 år framåt) helgdag, den första apostladagen under kyrkoåret, och därför står "Then Hel. Andree Dagh" först i avdelningen "Evangelia och Epistler på Helgedagarna" i 1695 års psalmbok.
Dagens bön lyder: "O Herre, barmhärtige Gud, som genom dina heliga apostlar har låtit förkunna din Sons evangelium i världen: Giv oss nåden att vi i tron må förbli stadigt vid deras lära och få syndernas förlåtelse, som de har tillsagt oss på dina vägnar. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen."
Episteltexten är Romarbrevet 10:10-18 och evangelietexten är Matteus 4:18-22. Föreslagna psalmer är bl.a. Vår Fader som i himlen är samt Så ljuvligt och så gott det är när syskon väl kan sämjas (kanske med tanke på Andreas och Petrus resp. Jakob och Johannes i evangelietexten?).
Kom också ihåg att det är när Anders slaskar som julen braskar (eller tvärtom).
Så ljuvligt och så gott det är
när syskon lätt kan sämjas,
när en den andre håller kär
och allas välgång främjas.
Det ger en väldoft som består,
likt oljan som från Arons hår
ner på hans kläder flyter.
Som daggen ger stor fruktbarhet,
när den från Hermon rinner,
så kommer gott av enighet
som allt i Herren finner.
Där ges välsignelse och fröjd
och allt som gör vår själ förnöjd,
ja, liv som varar evigt.
onsdag 30 november 2016
tisdag 29 november 2016
Adventspsalmer
Påskvänner!
Vi har väl redan börjat öva så smått på våra julpsalmer. Men denna rekordlånga adventstid bör vi väl också ha tid och möjlighet att sjunga igenom våra adventspsalmer ordentligt? I både hem, kyrkor och bönhus? Och kanske lära oss några nya? Inhämta gärna fler psalmtips på bloggen ADVENTSPSALMER!
Vi har väl redan börjat öva så smått på våra julpsalmer. Men denna rekordlånga adventstid bör vi väl också ha tid och möjlighet att sjunga igenom våra adventspsalmer ordentligt? I både hem, kyrkor och bönhus? Och kanske lära oss några nya? Inhämta gärna fler psalmtips på bloggen ADVENTSPSALMER!
måndag 28 november 2016
onsdag 23 november 2016
Domssöndagens Jesus - och första Advents och Julens
Påskvänner!
Barnet i krubban är verkligt populärt - och Mannen på åsnan går också an. Men Härlighetens herre som Domaren i skyn tål vi inte.
Eller?
(Det här var bara en enkel reflektion utifrån kyrkogångsfrekvensen på Domssöndagen).
Barnet i krubban är verkligt populärt - och Mannen på åsnan går också an. Men Härlighetens herre som Domaren i skyn tål vi inte.
Eller?
(Det här var bara en enkel reflektion utifrån kyrkogångsfrekvensen på Domssöndagen).
måndag 21 november 2016
"Såsom Han är, så är också vi i denna värld." (1 Joh. 4:17)
Påskvänner! Måste bara få "reblogga" även Rosenius´ dagbetraktelse för dagens datum. (För resten av året får ni kolla in Rosenius´ egen blogg på adressen corosenius.blogspot.se):
Låt oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom Han (Kristus) var, så är också vi i denna värld". Hur fördold var inte Han i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - hur hemligt kröp Han inte in under vår skepnad! Hur djupt fördold var inte hans herrlighet under "syndigt kötts liknelse"!
Sant var det, visst skulle tron ha tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöng änglar i skyn på hans födelses morgon; visst gjorde Han gärningar, som ingen annan än Gud kunde göra; visst fick Han av Gud Fader ära och pris genom en röst, som skedde till Honom, från den stora herrligheten: Denne är min älskade Son! — Visst hade Han alla profetiornas kännetecken.
"Men", sade Han, "till en dom är jag kommen i denna värld, för att de, som inte se, ska bli seende; och de, som ser, ska bli blinda." För att otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med blindhet, och att Han, efter Faderns vilja, skulle bli bröderna lik och bära deras bördor, var Han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man gömde bort ansiktet för Honom.
Tänk, hur fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar: "Kan något gott komma från Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare än fåglarna under himmelen, ägande intet, som Han kunde luta sitt huvud mot; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart bittida jagad" (Psalt. 22 i Karl XII:s bibel); och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så hjälp dej själv." Och sist, ropande att Han var av Gud övergiven, dör och begraves Han!
Var syntes här något gudomligt majestät, någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men Han uppstod dock på den tid, Han hade förutsagt; visar sej i fyrtio dagar och för femhundra på en gång och far i mångas åsyn upp till himmelen. Så dolde sej dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.
Och nu: "Såsom Han var, så är också vi i denna världen." Såsom huvudet, så är också lemmarna; såsom brudgummen, så är också bruden. Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig syns bruden. Men under hennes elände ska dölja sej gudomlig herrlighet, under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög, evig rättfärdighet.
Här gäller bara att inte låta förvilla sej av vad som syns och känns. Det kan knappt en enda gång synas orimligare, att vi är Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi inte då åtnöjas att med Honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå med Honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu har Guds bestämda ord på, att vi endast genom tron på Kristus dock är Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, ska vi så visst och fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att Gud själv inte kan ljuga. Så visst är det likväl, om också vi nu inte känner det allraringaste därav i vårt hjärta.
Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi rike skall vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för Adams styva barn; att Kristus i alla tider ska vara till en dom i denna världen, att de, som vill se, ska bli blinda, och de, som åtnöjs med att inte se, ska bli seende — för att inga andra ska komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjs med, vad helst Han behagar anordna. Gideons här bestämdes inte genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta: "Den som böjer sej ned och läppjar vattnet såsom en hund, den ska gå med Gideon; alla andra ska återvända."
Så också här: Den som kan vara en hund, den som kan låta sej behaga, vad som helst han får erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt skall ha sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt ska tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna ska vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen oenighet, inget fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de ska hållas för kristna - se, den som ska ha livet i Gud sådant och inte nöjer sej med att det är fördolt, ja, av synd och elände understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån denna här, den duger inte till detta fälttåg.
Den korsfästes folk ska nöja sej med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles övergivna.
Genom lidande till seger
är den väg som Jesus gått,
och en annan väg att vandra
vi ej heller löfte fått.
Se, då Israel ska tåga
hän till löftets sköna land,
vägen full av nöd och fara
går igenom öknens sand!
Genom lidande till seger
går missionens väg också.
Jesu sändebud, de måste
alltid i hans fotspår gå.
Himmelrikets säde lägges
obemärkt i tårdränkt jord.
Kornet måste dö i mullen
men får liv på Herrens ord.
(Hedvig Posse)
Apropå "Morgonrodnadens hind" (Psalt. 22), se även den landsförvisade prästen Anders Carl Rutströms psalm Den hind som så snart.
Låt oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom Han (Kristus) var, så är också vi i denna värld". Hur fördold var inte Han i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - hur hemligt kröp Han inte in under vår skepnad! Hur djupt fördold var inte hans herrlighet under "syndigt kötts liknelse"!
Sant var det, visst skulle tron ha tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöng änglar i skyn på hans födelses morgon; visst gjorde Han gärningar, som ingen annan än Gud kunde göra; visst fick Han av Gud Fader ära och pris genom en röst, som skedde till Honom, från den stora herrligheten: Denne är min älskade Son! — Visst hade Han alla profetiornas kännetecken.
"Men", sade Han, "till en dom är jag kommen i denna värld, för att de, som inte se, ska bli seende; och de, som ser, ska bli blinda." För att otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med blindhet, och att Han, efter Faderns vilja, skulle bli bröderna lik och bära deras bördor, var Han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man gömde bort ansiktet för Honom.
Tänk, hur fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar: "Kan något gott komma från Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare än fåglarna under himmelen, ägande intet, som Han kunde luta sitt huvud mot; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart bittida jagad" (Psalt. 22 i Karl XII:s bibel); och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så hjälp dej själv." Och sist, ropande att Han var av Gud övergiven, dör och begraves Han!
Var syntes här något gudomligt majestät, någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men Han uppstod dock på den tid, Han hade förutsagt; visar sej i fyrtio dagar och för femhundra på en gång och far i mångas åsyn upp till himmelen. Så dolde sej dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.
Och nu: "Såsom Han var, så är också vi i denna världen." Såsom huvudet, så är också lemmarna; såsom brudgummen, så är också bruden. Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig syns bruden. Men under hennes elände ska dölja sej gudomlig herrlighet, under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög, evig rättfärdighet.
Här gäller bara att inte låta förvilla sej av vad som syns och känns. Det kan knappt en enda gång synas orimligare, att vi är Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi inte då åtnöjas att med Honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå med Honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu har Guds bestämda ord på, att vi endast genom tron på Kristus dock är Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, ska vi så visst och fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att Gud själv inte kan ljuga. Så visst är det likväl, om också vi nu inte känner det allraringaste därav i vårt hjärta.
Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi rike skall vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för Adams styva barn; att Kristus i alla tider ska vara till en dom i denna världen, att de, som vill se, ska bli blinda, och de, som åtnöjs med att inte se, ska bli seende — för att inga andra ska komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjs med, vad helst Han behagar anordna. Gideons här bestämdes inte genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta: "Den som böjer sej ned och läppjar vattnet såsom en hund, den ska gå med Gideon; alla andra ska återvända."
Så också här: Den som kan vara en hund, den som kan låta sej behaga, vad som helst han får erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt skall ha sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt ska tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna ska vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen oenighet, inget fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de ska hållas för kristna - se, den som ska ha livet i Gud sådant och inte nöjer sej med att det är fördolt, ja, av synd och elände understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån denna här, den duger inte till detta fälttåg.
Den korsfästes folk ska nöja sej med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles övergivna.
Genom lidande till seger
är den väg som Jesus gått,
och en annan väg att vandra
vi ej heller löfte fått.
Se, då Israel ska tåga
hän till löftets sköna land,
vägen full av nöd och fara
går igenom öknens sand!
Genom lidande till seger
går missionens väg också.
Jesu sändebud, de måste
alltid i hans fotspår gå.
Himmelrikets säde lägges
obemärkt i tårdränkt jord.
Kornet måste dö i mullen
men får liv på Herrens ord.
(Hedvig Posse)
Apropå "Morgonrodnadens hind" (Psalt. 22), se även den landsförvisade prästen Anders Carl Rutströms psalm Den hind som så snart.
"Nu sedan tron är kommen är vi inte längre under tuktomästaren." (Gal. 3:25)
Påskvänner! Eftersom jag är lite "bakis" efter Psalmmaraton, låter jag Rosenius gästblogga idag (fast med betraktelsen för 20/11):
Luther säger: "En kristen är inte en sådan människa som ingen synd har, utan en sådan som ingen synd blir tillräknas" — en sådan, som har det särskilda privilegiet, inte att göra synd, utan att, om så illa sker, att hon förgår sej, hon aldrig ska dömas efter lagen; ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.
Men Skriften säger, att "just det lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften säger: "Nu sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren", lagen.
Detta är orsaken varför ingen synd tillräknas de trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittnar, att saligheten är den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Observera, de säger inte: Hos vilken ingen synd finns, utan vilken ingen synd tillräknas.
Men det är inte nog med det, att vi är fria ifrån lagen och att ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en rättfärdighet tillräknas oss, som inte finnes i oss, en hög, fullkomlig och evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."
Av detta kommer, att vi för Guds ögon inte bara är fria från all synd, utan också tvärtom fullkomligt rättfärdiga, ja, själva rättfärdigheten och alla stunder täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi är iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att Gud ser oss an bara i sin älsklige Son.
— Se nu, säger Luther, "vad den kristna tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden blir givna till egendom, att hon kan lika så fullt förlita sej därpå, som om hon själv gjort dem. Ty Kristus har sannerligen inte gjort dem för sej själv, utan för oss. Han behövde intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, för att vi ska tro och äga Honom". Och åter: "Eftersom Kristus är min genom tron, och jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mej mer än Kristus. Och om än lagen kommer och angriper mej, kastar jag dock sådant emot honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill ha (genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i mitt kött, har jag dock min rättfärdighet i Kristus; Han är min och ger mej allt vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min — alltså kan lagen inget uträtta emot mej. Men ser jag ner på mej själv, finner jag ännu mycket orent på mej, därtill lagen har rätt. Lagen säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag förlorad. Säger jag: nej, måste jag ha en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl ta detta mitt nej? I min egen barm lär jag sannerligen inte finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har också därtill grund, ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mej, eftersom Han skänker mej sin rättfärdighet."
Se, sådant menar Skriften, då hon säger: "Ni är döda ifrån lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i dem, som är i Kristus Jesus; och att ingen synd tillräknas dem.
O, här skulle vi dock stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller inte. Antingen måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant att inget är fördömligt i dem som är i Kristus Jesus, att fastän synden ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den ändå aldrig tillräknas dem, eftersom de inte är under lagen, utan under nåden, och att de alltså aldrig ska stå till rätta inför lagen, så länge de håller sej till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande herrlig sanning. O, en förvånande sanning!
Och dock, sanning är det, så visst som Guds ord inte kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom. Sanning är det, om jag också nu inte har den ringaste känsla därav.
O, här vill vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen, att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden, att syndare ska vara inför Gud inte syndare, utan heliga, täcka och älskliga.
Må verkhelgon knorra och skriftlärda bråka,
de gör ju så ofta förbund med varann,
de fyller sitt koger i syfte att råka
just den som i enfald vill tro på Guds Lamm.
Men aldrig de eländas sköld ska fallera,
än tål den en dust ifrån fiendens här,
och visste de förut hur allt skall passera
de skulle bespara sej många besvär.
Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippa står fast som vi bor i ändå.
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!
Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!
(OAW)
Luther säger: "En kristen är inte en sådan människa som ingen synd har, utan en sådan som ingen synd blir tillräknas" — en sådan, som har det särskilda privilegiet, inte att göra synd, utan att, om så illa sker, att hon förgår sej, hon aldrig ska dömas efter lagen; ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.
Men Skriften säger, att "just det lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften säger: "Nu sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren", lagen.
Detta är orsaken varför ingen synd tillräknas de trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittnar, att saligheten är den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Observera, de säger inte: Hos vilken ingen synd finns, utan vilken ingen synd tillräknas.
Men det är inte nog med det, att vi är fria ifrån lagen och att ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en rättfärdighet tillräknas oss, som inte finnes i oss, en hög, fullkomlig och evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."
Av detta kommer, att vi för Guds ögon inte bara är fria från all synd, utan också tvärtom fullkomligt rättfärdiga, ja, själva rättfärdigheten och alla stunder täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi är iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att Gud ser oss an bara i sin älsklige Son.
— Se nu, säger Luther, "vad den kristna tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden blir givna till egendom, att hon kan lika så fullt förlita sej därpå, som om hon själv gjort dem. Ty Kristus har sannerligen inte gjort dem för sej själv, utan för oss. Han behövde intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, för att vi ska tro och äga Honom". Och åter: "Eftersom Kristus är min genom tron, och jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mej mer än Kristus. Och om än lagen kommer och angriper mej, kastar jag dock sådant emot honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill ha (genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i mitt kött, har jag dock min rättfärdighet i Kristus; Han är min och ger mej allt vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min — alltså kan lagen inget uträtta emot mej. Men ser jag ner på mej själv, finner jag ännu mycket orent på mej, därtill lagen har rätt. Lagen säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag förlorad. Säger jag: nej, måste jag ha en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl ta detta mitt nej? I min egen barm lär jag sannerligen inte finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har också därtill grund, ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mej, eftersom Han skänker mej sin rättfärdighet."
Se, sådant menar Skriften, då hon säger: "Ni är döda ifrån lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i dem, som är i Kristus Jesus; och att ingen synd tillräknas dem.
O, här skulle vi dock stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller inte. Antingen måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant att inget är fördömligt i dem som är i Kristus Jesus, att fastän synden ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den ändå aldrig tillräknas dem, eftersom de inte är under lagen, utan under nåden, och att de alltså aldrig ska stå till rätta inför lagen, så länge de håller sej till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande herrlig sanning. O, en förvånande sanning!
Och dock, sanning är det, så visst som Guds ord inte kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom. Sanning är det, om jag också nu inte har den ringaste känsla därav.
O, här vill vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen, att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden, att syndare ska vara inför Gud inte syndare, utan heliga, täcka och älskliga.
Må verkhelgon knorra och skriftlärda bråka,
de gör ju så ofta förbund med varann,
de fyller sitt koger i syfte att råka
just den som i enfald vill tro på Guds Lamm.
Men aldrig de eländas sköld ska fallera,
än tål den en dust ifrån fiendens här,
och visste de förut hur allt skall passera
de skulle bespara sej många besvär.
Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippa står fast som vi bor i ändå.
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!
Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!
(OAW)
lördag 19 november 2016
Igår missionsauktion - idag och i morgon psalmmaraton!
I går var det en välsignad och välbesökt missionsauktion på EFS Njutånger! I eftermiddag är församlingens psalmmaraton igång - om Gud vill och byxorna håller! Det börjar i Iggesunds kyrka, fortsätter i natt i Njutångers kyrka och avslutas på EFS imorgon eftermiddag (vi eller rättare sagt jag dygnar alltså - de flesta lär tillämpa drop in-drop out tekniken och väl är det ;o). Alla är hur som helst mycket välkomna hela eller delar av arrangemanget, vare sej man sjunger med eller bara lyssnar. Kaffe och te serveras en gång i timmen. Medtag gärna egna instrument - annars räcker det gott med lite stämband!
OBS! Allt börjar alltså med Jubileumsgudstjänsten Psalmboken 30 år i Iggesunds kyrka kl 15, under ledning av prästen Zack Lindahl, då vi sjunger oss igenom ett musikaliskt tvärsnitt av psalmbokens psalmer (genom 12 sekler). Efter lättare förtäring - och möjlighet för alla som vill att avlägsna sej! - börjar så själva psalmmaraton vid 16-tiden eller strax efteråt med psalm 1 "Gud, vår Gud" och fortsätter sedan i tre olika lokaler (se nedan) fram till 16-tiden på söndag.
Etapp 1: LÖRDAG 19/11 IGGESUNDS VITA KYRKA
* Psalm 1-17 sjunger vi kl 16-17 (efter jubileumsgudstjänsten Psalmboken 30 år som börjar kl 15)
* Psalm 18-31 sjunger vi kl 17-18 (Allena Gud - Låt oss glada och i tro)
* Psalm 32-46 sjunger vi kl 18-19 (O gläd dig Guds församling nu - Låt mig få höra om Jesus)
* Psalm 47-59 sjunger vi kl 19-20 (Säg, känner du det underbara namnet - Vilken vän vi har i Jesus)
* Psalm 60-62 och 184-193 sjunger vi kl 20-21 (En Fader oss förenar - Gud som haver)
* Psalm 63-76 sjunger vi kl 21-22 (Dig, ljusens Fader, vare pris - Gud vår lösta tunga)
* Psalm 77-92 sjunger vi kl 22-23 (Hör hur tempelsången stiger - Kärlek av höjden)
* Psalm 93-102 sjunger vi kl 23-24 (Jesus, Guds Son - Tung och kvalfull)
Etapp 2: SÖNDAG 20/11 NJUTÅNGERS VITA KYRKA
* Psalm 103-118 sjunger vi kl 00-01 (Bereden väg för Herran - Fröjdas, vart sinne)
* Psalm 119-134 sjunger vi kl 01-02 (Var hälsad sköna morgonstund - Och det hände vid den tiden)
* Psalm 135-145 sjunger vi kl 02-03 (En stjärna gick på himlen fram - När världens Frälsare jag ser)
* Psalm 146-159 sjunger vi kl 03-04 (Vad ljus över griften - Till härlighetens land igen)
* Psalm 160-173 sjunger vi kl 04-05 (Guds Ande kom från himlen ner - Din frid skall aldrig vika)
* Psalm 174-184 och 194-196 sjunger vi kl 05-06 (Herre, när din dag - Giv, o Jesus, fröjd och lycka)
* Psalm 197-214 sjunger vi kl 06-07 (Den blida vår är inne - Lär mig att bedja av hjärtat)
* Psalm 215-227 sjunger vi kl 07-08 (Gud, din nåd till himlen räcker - O du som ser
* Psalm 228-242 sjunger vi kl 08-09 (I tro under himmelens skyar - Jag vill dig Gud med glädje)
* Psalm 243-258 sjunger vi kl 09-10 (Vi kristna bör tro och besinna - O liv som blev tänt)
* Psalm 259-269 sjunger vi kl 10-11 (Saliga visshet - Sorgen och glädjen)
(Därefter blir det uppehåll för högmässa)
Etapp 3: SÖNDAG 20/11 EFS-KYRKAN NJUTÅNGER
* Psalm 270-279 sjunger vi 12.30-13 (När ingen ljusning - Lev för Jesus)
* Psalm 280-297 sjunger vi 13-14 (Jesus, min Herre - Välsigna, Herre, vad du ger)
* Psalm 297-313 sjunger vi 14-15 (Härlig är jorden - Min Frälsare lever)
* Psalm 314-325 sjunger vi 15-16 (Ack, saliga dag - I hoppet sig min frälsta själ)
Jag har som synes flyttat på kvällspsalmerna, så att vi slipper sjunga dem på morgonen. Vårpsalmerna var dock inte så mycket att göra åt ;o). Som sagt: Hjärtligt välkomna!
fredag 18 november 2016
Psaltaren tonsatt på nytt
Påskvänner!
Vi har ju förlorat kung Davids, Asafs och Koras söners med fleras psaltarpsalmsmelodier p.g.a. mindre utvecklad notskrift och ett musikaliskt traditionsbrott. Kanske paus- eller mellanspelstermen "Sela" - som försvann i senaste statliga bibelöversättningen - är det enda som återstår av den forntida utförandeinstruktionen? I varje fall har ju Wennerberg (200 år nästa år) och Nordqvist och andra gjort sitt bästa för att åter tonsätta Psaltaren. Här några smakprov från nätet (men alla Wennerbergs tonsättningar av psaltarpsalmer finns på Spotify i en utmärkt kvalitetsinspelning ledd av Dan-Olof Stenlund):
Psaltaren 18 (Wennerberg):
Psaltaren 23 (Nordqvist):
Psaltaren 24 (Wennerberg):
Psaltaren 32 (Ekberg/Svedlund):
Psaltaren 84 (Wennerberg):
Psalt. 121 (Olsson):
Vi har ju förlorat kung Davids, Asafs och Koras söners med fleras psaltarpsalmsmelodier p.g.a. mindre utvecklad notskrift och ett musikaliskt traditionsbrott. Kanske paus- eller mellanspelstermen "Sela" - som försvann i senaste statliga bibelöversättningen - är det enda som återstår av den forntida utförandeinstruktionen? I varje fall har ju Wennerberg (200 år nästa år) och Nordqvist och andra gjort sitt bästa för att åter tonsätta Psaltaren. Här några smakprov från nätet (men alla Wennerbergs tonsättningar av psaltarpsalmer finns på Spotify i en utmärkt kvalitetsinspelning ledd av Dan-Olof Stenlund):
Psaltaren 18 (Wennerberg):
Psaltaren 23 (Nordqvist):
Psaltaren 24 (Wennerberg):
Psaltaren 32 (Ekberg/Svedlund):
Psaltaren 84 (Wennerberg):
Psalt. 121 (Olsson):
tisdag 15 november 2016
Intressant om missionen
Påskvänner!
Om mission i Etiopien skriver missionsbiskopen Roland Gustavsson här i Julbudskapet - intressant också för Efs:are, tycker jag, inte minst genom det långa tidsperspektivet.
Din rikssak, Jesus, vara skall
min största härlighet.
Tack att jag också fick ditt kall
och nu får vara med!
Om mission i Etiopien skriver missionsbiskopen Roland Gustavsson här i Julbudskapet - intressant också för Efs:are, tycker jag, inte minst genom det långa tidsperspektivet.
Din rikssak, Jesus, vara skall
min största härlighet.
Tack att jag också fick ditt kall
och nu får vara med!
måndag 14 november 2016
Missionsauktion och psalmmaraton!
Påskvänner!
Så här fint var bönhuset igår i vinterskrud vid gudstjänsttid! Ikväll kommer visst Gumman Tö och börjar sopa bort prakten, men det är bara att njuta av vintern så länge det går och när den än kommer (november eller april, man vet aldrig):
Som sagt: på fredag kväll kl 18 och framåt blir det missionsauktion på bönhuset (EFS-kyrkan) i Njutånger. Ta ett djupt tag i plånboken och kom - och bidra till "brödrafolkens väl" (det var ju Oscar II:s valspråk, men vi tänker nu på fler länder än Sverige och Norge)! Det här är årets höjdpunkt i bönhuset, skulle jag nog säga - det brukar vara "lapp på luckan" och många glada skratt. Petters Börje är en god garant för fin stämning! (Att han brukar ta mina pojkar för flickor får ursäktas honom - de har ju hår som Simson och Absalom!). Nu ligger ju auktionen någon vecka före "löningen", men å andra sidan kan en ju börja sätta sprätt på kvarvarande pengar eftersom det snart kommer mer ;o). Dessutom kan en passa på att köpa julklappar, så slår man många flugor i en smäll! Vill en bli ännu mer utmanad - och inspirerad! - kan en läsa vad Fredrik Lignell skriver i Dagen till dem som har mer än "änkans skärv" (som alltid är välsignad): "Stapla inte pengarna på hög".. (Undrar just om EFS-aren snittar på mer eller mindre än EFK-arens 67 kr/månad till internationell mission?). Påminner om G K Chestertons aforism: "Pengar är som dynga - de gör ingen nytta om de inte sprids".
Och lördag-söndag blir det psalmmaraton - jag "dygnar" och det blir 24 timmars psalmsjungning eller åtminstone - spelning (om rösten inte håller ;o). Se även Psalmmaratons hemsida! Psalmmaraton börjar i Iggesunds kyrka - efter en Jubileumsgudstjänst Psalmboken 30 år kl 15-16 - och vi sjunger där fram till midnatt. Fr.o.m. midnatt går psalmmaraton över till Njutångers kyrka och alltsammans avslutas i EFS-kyrkan (bönhuset) i Njutånger 12.30-16.00 ca, där den sista timmen ägnas åt psalmerna 314-325 om Kristi återkomst och himmelen. Vi tillämpar givetvis ett "drop in"-system, så ingen behöver känna sej tvungen att sjunga 325 psalmer på raken (jag tänker i alla fall prova!). Man får gärna ta med sej egna instrument och kompa till vilka psalmer man vill. Annars räcker stämbanden gott. Och tycker man sej inte ens ha någon röst (fast det har faktiskt nästan alla!) är man välkommen att lyssna!
Ring samman till himmelen,
ring samman till himmelen,
ring samman till himmelen,
ja, kalla till himlen idag.
Gå vägen fram dit Jesus har gått,
gå vägen fram dit Jesus har gått,
gå vägen fram dit Jesus har gått
och kalla till himlen idag.
Ja, kalla till himlen idag,
ja, kalla till himlen idag,
jag tackar Gud och jag tackar dej
som kallar till himlen idag.
Så här fint var bönhuset igår i vinterskrud vid gudstjänsttid! Ikväll kommer visst Gumman Tö och börjar sopa bort prakten, men det är bara att njuta av vintern så länge det går och när den än kommer (november eller april, man vet aldrig):
Som sagt: på fredag kväll kl 18 och framåt blir det missionsauktion på bönhuset (EFS-kyrkan) i Njutånger. Ta ett djupt tag i plånboken och kom - och bidra till "brödrafolkens väl" (det var ju Oscar II:s valspråk, men vi tänker nu på fler länder än Sverige och Norge)! Det här är årets höjdpunkt i bönhuset, skulle jag nog säga - det brukar vara "lapp på luckan" och många glada skratt. Petters Börje är en god garant för fin stämning! (Att han brukar ta mina pojkar för flickor får ursäktas honom - de har ju hår som Simson och Absalom!). Nu ligger ju auktionen någon vecka före "löningen", men å andra sidan kan en ju börja sätta sprätt på kvarvarande pengar eftersom det snart kommer mer ;o). Dessutom kan en passa på att köpa julklappar, så slår man många flugor i en smäll! Vill en bli ännu mer utmanad - och inspirerad! - kan en läsa vad Fredrik Lignell skriver i Dagen till dem som har mer än "änkans skärv" (som alltid är välsignad): "Stapla inte pengarna på hög".. (Undrar just om EFS-aren snittar på mer eller mindre än EFK-arens 67 kr/månad till internationell mission?). Påminner om G K Chestertons aforism: "Pengar är som dynga - de gör ingen nytta om de inte sprids".
Och lördag-söndag blir det psalmmaraton - jag "dygnar" och det blir 24 timmars psalmsjungning eller åtminstone - spelning (om rösten inte håller ;o). Se även Psalmmaratons hemsida! Psalmmaraton börjar i Iggesunds kyrka - efter en Jubileumsgudstjänst Psalmboken 30 år kl 15-16 - och vi sjunger där fram till midnatt. Fr.o.m. midnatt går psalmmaraton över till Njutångers kyrka och alltsammans avslutas i EFS-kyrkan (bönhuset) i Njutånger 12.30-16.00 ca, där den sista timmen ägnas åt psalmerna 314-325 om Kristi återkomst och himmelen. Vi tillämpar givetvis ett "drop in"-system, så ingen behöver känna sej tvungen att sjunga 325 psalmer på raken (jag tänker i alla fall prova!). Man får gärna ta med sej egna instrument och kompa till vilka psalmer man vill. Annars räcker stämbanden gott. Och tycker man sej inte ens ha någon röst (fast det har faktiskt nästan alla!) är man välkommen att lyssna!
Ring samman till himmelen,
ring samman till himmelen,
ring samman till himmelen,
ja, kalla till himlen idag.
Gå vägen fram dit Jesus har gått,
gå vägen fram dit Jesus har gått,
gå vägen fram dit Jesus har gått
och kalla till himlen idag.
Ja, kalla till himlen idag,
ja, kalla till himlen idag,
jag tackar Gud och jag tackar dej
som kallar till himlen idag.
söndag 13 november 2016
Ströms bruksorkester och Novemberkvartett på Efs Njutånger
Påskvänner!
I onsdags var det en härlig blåsarkonsert på Efs Njutånger - Ströms bruksorkester spelade "populärmusik" av olika slag. Skön stil och variation på låtarna, även om Fred Winter nog var kvällens favoritkompositör (i mina öron). Underbart vackra instrument f.ö, en fröjd för både ögon och öron.
Idag hade vi söndagsgudstjänst med Zack Lindahl som predikant och "novemberkvartetten" (Rita, Cecilia, Sören och Erik) som sångare. En allvarlig söndag - men också med ett okuvligt hopp! Och Herren vill själv kavla upp skjortärmarna och betjäna sina tjänare. Guds tjänares tjänare är då inte påven utan Gud själv! Det är så stort.
Och på fredag kväll den 18 november kl 18 blir det missionsauktion med Petters Börje! Alla är hjärtligt välkomna - hoppas det finns lite löning eller pension kvar på kontot att spendera! (Det kommer ju snart mera!). För "brödrafolkens väl"!
I onsdags var det en härlig blåsarkonsert på Efs Njutånger - Ströms bruksorkester spelade "populärmusik" av olika slag. Skön stil och variation på låtarna, även om Fred Winter nog var kvällens favoritkompositör (i mina öron). Underbart vackra instrument f.ö, en fröjd för både ögon och öron.
Idag hade vi söndagsgudstjänst med Zack Lindahl som predikant och "novemberkvartetten" (Rita, Cecilia, Sören och Erik) som sångare. En allvarlig söndag - men också med ett okuvligt hopp! Och Herren vill själv kavla upp skjortärmarna och betjäna sina tjänare. Guds tjänares tjänare är då inte påven utan Gud själv! Det är så stort.
Och på fredag kväll den 18 november kl 18 blir det missionsauktion med Petters Börje! Alla är hjärtligt välkomna - hoppas det finns lite löning eller pension kvar på kontot att spendera! (Det kommer ju snart mera!). För "brödrafolkens väl"!
lördag 5 november 2016
Alla helgons dag
Påskvänner!
Här kommer ett litet urval helgon att tacka Gud för. Med alla övliga reservationer. Men jag tror att min kompetens att utnämna helgon är ungefär lika stor som påvens: vi kan ana, och vi kan glädjas med många kristtrogna, men vi har inte mandat att fälla några definitiva domslut. (Lika lite som vi har fått uppgiften att definitivt bocka av några helvetesgetter).
S:ta Birgitta
S:t Martin
S:ta Dorothe
S:t Lars Levi
S:t Carl Olof
S:ta Lina
S:ta Elsa
S:t William
S:t Dietrich
S:ta Elisabeth
Här kommer ett litet urval helgon att tacka Gud för. Med alla övliga reservationer. Men jag tror att min kompetens att utnämna helgon är ungefär lika stor som påvens: vi kan ana, och vi kan glädjas med många kristtrogna, men vi har inte mandat att fälla några definitiva domslut. (Lika lite som vi har fått uppgiften att definitivt bocka av några helvetesgetter).
S:ta Birgitta
S:t Martin
S:ta Dorothe
S:t Lars Levi
S:t Carl Olof
S:ta Lina
S:ta Elsa
S:t William
S:t Dietrich
S:ta Elisabeth
onsdag 2 november 2016
Reformationsåret: Doktor Martin Luthers lilla katekes
Påskvänner!
Tolle lege - tag och läs! Och försök gärna att tillsammans med de romerska att svara på frågan: Vad i denna bok är inte lutherskt? Och vad i denna bok är inte katolskt?
(Samma frågor kan - som tidigare sagts - ställas kring Martin Luthers psalmer).
Jfr 1878 års katekesutveckling! Och Bertel Pedersons fina lilla katekespsalm!!!
Tolle lege - tag och läs! Och försök gärna att tillsammans med de romerska att svara på frågan: Vad i denna bok är inte lutherskt? Och vad i denna bok är inte katolskt?
(Samma frågor kan - som tidigare sagts - ställas kring Martin Luthers psalmer).
Jfr 1878 års katekesutveckling! Och Bertel Pedersons fina lilla katekespsalm!!!
Reformationsåret: Annika Borg på Kristen Opinion
Säga vad man vill om Annika Borg på Kristen Opinion - men analytisk förmåga och språklig skärpa saknas sannerligen inte!
Och återigen: det är verkligen uselt att somliga i kyrkoledningen lyckats knäsätta synen på #mitt kors som något slags "högerkristet" projekt, vilket nu åter upprapats av Aftonbladet.
Och återigen: det är verkligen uselt att somliga i kyrkoledningen lyckats knäsätta synen på #mitt kors som något slags "högerkristet" projekt, vilket nu åter upprapats av Aftonbladet.
Reformationsåret: Ola Nilsson i Världen idag
Berättigad fråga som Ola Nilsson ställer. I vilken utsträckning kan en påve egentligen ta avstånd från en annan påves bullor och har påven gjort det i det här fallet? (Jo, jag vet att alla bullor inte räknas som "ex cathedra", men i alla fall).
Frågan är inte enbart retorisk. Någon som vet får gärna svara.
Reclaim the church! Reformation 2017!
Frågan är inte enbart retorisk. Någon som vet får gärna svara.
Reclaim the church! Reformation 2017!
tisdag 1 november 2016
Reformationsåret: Luther och de 95 teserna
Intressant och aktuell läsning av Jack Kilcrease här på lutheranreformation.org
Per Ewert skriver också bra i Världen idag om det verkliga behovet av reformation.
Ärkebiskop de facto Stefan Gustavsson kommenterar påvebesöket här. Mitt i prick, anser jag - särskilt som han också har blick för de positiva sidorna. Inte gnäll - men sakliga invändningar.
Per Ewert skriver också bra i Världen idag om det verkliga behovet av reformation.
Ärkebiskop de facto Stefan Gustavsson kommenterar påvebesöket här. Mitt i prick, anser jag - särskilt som han också har blick för de positiva sidorna. Inte gnäll - men sakliga invändningar.
Melanchton gästbloggar på Allhelgonadagen
Påskvänner!
Så här på Allhelgonadagen, dagen efter 499-årsfirandet av Luthers 95 teser och reformationens begynnelse, och dagen efter påven Franciskus historiska besök i Lundadomen, och dagen för den stora påvemässan på Swedbank Stadion (med plats för 18 000 personer istället för Malmö Arenas ynkliga 10 000 - då var det väl värt att vara utomhus ändå?) kan såväl protestanter som romerska katoliker nog med fördel repetera och studera artikel 21 i Augsburgska bekännelsen och dess apologi. Det här var en central fråga för reformatorerna, och det var ju inte någon tillfällighet att startskottet för reformationen skedde just på "allhelgonaafton".
Man kanske inte tycker att David (se nedan) var så mycket till föredöme för en regent, vare sej man tänker driva ut "turken" ur fäderneslandet eller inte. Men låt inte det störa - det var väl ett litet fjäsk för kejsar Karl - utan läs igenom teserna och dess skäl och fundera om inte mycket fortfarande är synnerligen aktuellt.
Hur mycket har romersk-katolska kyrkan egentligen backat? Hur mycket kan den backa? Och vad lär den till namnet evangelisk-lutherska Svenska kyrkan idag om helgonen, bönen och rättfärdiggörelsen inför Gud?
Nu till vad Svenska kyrkans bekännelseskrifter faktiskt säger om åkallandet av helgonen.
Ur Augsburgska bekännelsen, artikel XXI: Om åkallandet av helgonen:
1] Om dyrkan av helgonen lär de [våra kyrkor], att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi ska lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme, när det gäller att föra krig och driva ut turken ur fäderneslandet.
2] Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte, att vi ska åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, eftersom den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.
3] Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täcks honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.
Ur Augsburgska bekännelsens apologi:
1] Den tjugoförsta artikeln förkastar motståndarna utan vidare, eftersom vi inte kräver åkallandet av helgonen. Om ingen annan fråga utvecklar de mera frikostigt sin talekonst. Och likväl åstadkommer de inget annat än uppvisandet av att helgonen bör äras och att de heliga under livstiden ber för sina medmänniskor. Fördenskull ska åkallandet av de avlidna helgonen vara nödvändigt!
2] De åberopar Cyprianus, eftersom denne bett Cornelius, medan han ännu levde, att han vid sin bortgång skulle be för sina bröder. Med detta exempel söker de bevisa det berättigade i åkallandet av de döda! De anför även Hieronymus' skrift mot Vigilantius. I denna strid säger de att Hieronymus, för elva hundra år, sedan besegrat Vigilantius. Så triumferar motståndarna, liksom om striden redan vore avgjord. Men dessa åsnor ser inte, att det i Hieronymus' skrift mot Vigilantius inte finnes en enda stavelse om åkallande. Han talar inte om att åkalla helgonen, utan om att ära dem!
3] Inte heller har de övriga gamla författarna före Gregorius omnämnt ett sådant åkallande. Säkert är, att detta åkallande av helgonen tillsammans med vad motståndarna lär om tillägnandet av helgonens förtjänster inte har några stöd hos de gamla författarna.
4] I vår bekännelse bestrider vi inte, att helgonen bör äras. Här tillerkänner vi dem nämligen en tredubbel ära. För det första tacksägelse. Ty vi bör tacka Gud för att han för oss framställt exempel på sin barmhärtighet och visat, att han vill frälsa människor, samt givit åt sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Och dessa gåvor bör vi prisa såsom de högsta, och helgonen själva, som troget brukat dessa gåvor, bör vi ära, såsom Kristus prisar de goda och trogna tjänarna.
5] För det andra innebär ärandet av helgonen stärkandet av vår egen tro. Då vi ser, att Petrus får förlåtelse för sin förnekelse, upprättas även vi till att så mycket fastare tro, att där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer.
6] Det tredje ärandet av helgonen är efterföljelsen först och främst av deras tro och sedan av deras övriga dygder, vilka var och en bör efterlikna i sin kallelse.
7] Detta sanna ärande av helgonen efterfrågar inte motståndarna. De tvistar bara om åkallandet av dem, vilket även om det inte innebure någon fara, likväl inte är nödvändigt. Matt. 25:21, 23 Rom. 5:20
8] Dessutom medger vi även att änglarna ber för oss. Ty det finns ett vittnesbörd i Sak. 1:12, där ängeln ber: Härskarornas Herre, huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem o.s.v.?
9] Även om vi beträffande helgonen medger, att såsom de här på jorden ber för hela kyrkan, de även i himmelen gör det, så finns likväl i Skriften inget vittnesbörd om att de döda ber, med undantag av en dröm, som står i 2 Mack.15:14.
10] Vidare – låt vara att helgonen ber för kyrkan, så följer dock inte därav, att de bör åkallas. Och vår bekännelse påstår också bara detta, att Skriften inget lär om att vi ska åkalla helgonen eller be dem om hjälp. Men då varken något bud eller löfte om eller exempel på åkallandet av helgon kan anföras ur den heliga Skrift, följer därav, att samvetet inte kan hava någon visshet om ett sådant åkallande. Och då all bön bör framgå ur tro, hur kunna vi då veta, att Gud har behag till detta åkallande av helgonen? Hur kunna vi utan något Skriftens vittnesbörd veta, att helgonen uppfattar de enskildas böner?
11] Somliga tillskriver rent av helgonen den gudomliga förmågan att kunna läsa våra hjärtans hemliga tankar. De avhandlar frågan, huruvida helgonen har en övernaturlig s.k. morgonkunskap eller en naturlig s.k. aftonkunskap, måhända därför att de är i tvivelsmål om huruvida de hör dem om morgonen eller om aftonen. Detta uppdiktar de inte för att hedra helgonen, utan för att försvara den inkomstbringande helgondyrkan.
12] Motståndarna har inget att anföra mot det av oss anförda argumentet, att då åkallandet inte har något stöd i Skriften, man icke kan med säkerhet påstå, att helgonen uppfattar vårt åkallande av dem eller – även om de skulle göra det – Gud har behag till det.
13] Därför borde motståndarna inte tvinga oss till något så ovisst, emedan en bön utan tro inte är någon bön. Med hänsyn till att de åberopar bruket inom kyrkan, är det en känd sak, att detta bruk är nytt, ty även om de gamla bönerna omnämner helgonen, innehåller de likväl inte något åkallande av dem. Dock är även detta nyligen uppkomna åkallande av helgonen något helt annat än åkallandet av enskilda helgon.
14] Motståndarna kräver vidare vid helgondyrkan inte blott åkallandet av dem, utan de låter även helgonens förtjänster komma andra till del och gör av helgonen inte bara förebedjare utan även försonare. Detta bör på inget sätt fördras. Ty härigenom överförs på helgonen den ära som tillkommer Kristus allena. De gör dem nämligen till medlare och försonare, och även om de skiljer mellan förebedjande medlare och försonande medlare, gör de likväl tydligen av helgonen försonande medlare.
15] Och även detta deras påstående är utan stöd i den heliga Skrift, att helgonen är förebedjande medlare, vilket – huru försynt det än sägs – ställer Kristi verk i skuggan och överflyttar på helgonen den förtröstan om Guds barmhärtighet, som vi bör ställa till Kristus allena. De inbillar sig nämligen, att Kristus är strängare, men helgonen mildare, och de sätter mera sin förtröstan till helgonen än till Kristi barmhärtighet och undviker Kristus men taga sin tillflykt till helgonen. Så gör de i själva verket helgonen till försonande medlare.
16] Därför vill vi visa, att de verkligen gör helgonen inte bara till förebedjare utan även till försonare, d.v.s. frälsande medlare. Vi talar här inte om det missbruk som folket gör härav, utan bara om lärarnas meningar. Om missbruken kan även de oerfarna döma.
17] Till en försonare hör två ting. För det första måste det finnas ett Guds ord, varigenom vi med visshet vet, att Gud vill förbarma sig över och bönhöra dem, som genom denne försonare åkallar honom. Ett sådant löftesord finns om Kristus: "Vadhelst ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er." Men om helgonen finss inte något sådant löftesord. Därför kan samvetena inte vara fast och visst övertygade om att vi genom att åkalla helgonen får bönhörelse.
18] Därför sker inte åkallandet av helgonen av tro. Vidare har vi även ett direkt budord att åkalla Kristus i enlighet med denna utsaga: Kom till mig, ni alla som arbetar o.s.v., vilket förvisso är sagt även till oss. Och Jesaja säger i det elfte kapitlet: På den dagen ska telningen från Jesse rot stå såsom ett tecken för folken, och hedningarna ska i bön vända sig till honom. Och i Psalt. 43 heter det: Alla de rika i folket tillber dig, samt i Ps. 71: Alla jordens konungar ska tillbe honom, och kort därefter: De ska ständigt be inför honom. I Joh. 5 säger Kristus själv: För att alla ska ära Sonen, såsom de ärar Fadern. Och i 2 Tess. 2 säger Paulus bedjande: Vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, hugne era hjärtan och styrke er o.s.v. Men vilket bud och vilket exempel kan motståndarna anföra ur Skriften angående åkallandet av helgonen?
19] – Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas såsom rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles så som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del, så att vi räknas såsom rättfärdiga genom vår förtröstan på Kristi förtjänster, då vi tror på honom, alldeles såsom hade vi egna förtjänster.
20] Ur båda dessa moment, nämligen löftet om och meddelandet av Kristi förtjänster, framgår förtröstan på Guds barmhärtighet. Denna förtröstan på Guds löfte och Kristi förtjänster måste vara med i bönen. Ty vi bör i sanning vara övertygade om både att vi för Kristi skull får bönhörelse och att vi genom hans förtjänster har en blidkad Fader.
21] Nu påbjuder motståndarna för det första åkallandet av helgonen, fast de varken har ett Guds löftesord eller budord därom eller exempel därpå ur Skriften. Likväl åstadkommer de därmed att människorna sätter större tillit till helgonens barmhärtighet än till Kristi, fast Kristus bjudit oss att komma till sig, men inte till helgonen.
22] För det andra överflyttar de helgonens i likhet med Kristi förtjänster på andra och ålägger människorna att sätta sin tillit till dem, liksom skulle vi räknas rättfärdiga genom helgonens förtjänster, såsom detta verkligen sker genom Kristi förtjänster. Här uppdiktar vi inte någonting.
23] De påstår, att de genom avlaten kan överflytta på andra människor helgonens förtjänster. Vid tolkningen av mässordningen säger Gabriel öppet ifrån: Enligt en av Gud instiftad ordning bör vi ta vår tillflykt till helgonens hjälp, på det att vi må frälsas genom deras förtjänster och förböner. Dessa är Gabriels egna ord. Och likväl kan man överallt i motståndarnas skrifter och predikningar läsa sådant, som är än mera befängt. Vad är att göra helgonen till försonare om icke detta? Vidare jämställs de med Kristus, om vi bör förtrösta på att bliva frälsta genom deras förtjänst.
24] Var månne står det, att den av Gabriel omtalade ordningen, att vi bör ta tillflykt till helgonens förtjänster, är instiftad av Gud? Må han anföra ett exempel ur Skriften eller ett budord. Möjligen har han hämtat denna ordning från de kungliga hoven, där det är tillbörligt att använda vänner såsom förespråkare. Men om konungen förordnat en viss förespråkare, så vill han inte att ärendena skola föredragas genom andra. Då nu Kristus är förordnad till förebedjare och överstepräst, varför söker vi då andra?
25] Rätt allmänt använder man denna avlösningsformel: Vår Herres Jesu Kristi lidande och den högt saliga jungfrun Marias och alla helgons förtjänster vare dig till syndernas förlåtelse. Här meddelas avlösningen, eftersom vi blir försonade och räknade såsom rättfärdiga inte bara genom Kristi förtjänster utan även helgonens.
26] Några av oss har bevittnat, hur en lärare i teologi, som låg för döden, en munk, som även var teolog, kallats till tröst. Denne bad ideligen för den döende blott denna bön: Nådens moder, skydda oss för fienden, och upptag oss i dödens stund. Joh. 16:23 Matt. 11:28 Jes. 11:10 Psalt. 45:13 Psalt. 72:11, 15 Joh. 5:23 2 Tess. 2:16f. 27 Även om vi kan medge, att den saliga Maria ber för kyrkan, så frågar vi: upptar hon själarna i dödens stund, besegrar hon döden, levandegör hon? Vad gör Kristus, om den saliga Maria gör detta? Fast hon är värd den största ära, så vill hon likväl inte jämställas med Kristus, utan hon önskar, att vi ska betrakta och följa hennes exempel.
28] Det är nu en känd sak, att enligt en allmänt utbredd mening den saliga jungfrun vidare blivit satt i Kristi ställe. Henne har människorna åkallat, hennes barmhärtighet ha de satt sin förtröstan till, genom henne ha de velat blidka Kristus, liksom han inte vore försonare, utan bara en fruktansvärd domare och hämnare.
29] Men vi vet, att vi inte bör förtrösta på att helgonens förtjänster överflyttas på oss och att Gud för dessas skull försonas med oss eller räknar oss såsom rättfärdiga och frälsar oss. Ty blott genom Kristi förtjänst får vi våra synders förlåtelse, då vi tror på honom. Om de övriga heliga heter det: Var och en ska få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete, d.v.s. de kan inte dela med sig av sina förtjänster åt varandra, såsom munkarna säljer sina klosterordnars förtjänster.
30] Och Hilarius säger om de fåvitska jungfrurna: Eftersom de fåvitska jungfrurna, sedan deras lampor slocknat, inte kunde gå brudgummen till möte, bad de de visa, att de skulle låna dem olja, men de svarade dem, att de inte kunde ge dem någon, eftersom den törhända inte räckte till åt alla, d.v.s. ingen kan få hjälp genom en annans gärningar och förtjänster, emedan var och en måste skaffa sig olja till sin lampa. 1 Kor. 3:8
31] Då motståndarna sålunda lär, att vi ska förtrösta på åkallandet av helgonen, då de till stöd härför varken har något Guds ord eller något exempel ur Skriften, då de överflyttar helgonens förtjänster på andra och överför den ära, som tillkommer Kristus, på helgonen, kan vi inte godkänna vare sig deras åsikter om helgondyrkan eller deras sed att åkalla helgonen. Ty vi vet, att vi bör sätta vår förtröstan till Kristi förbön, eftersom Guds löfte gäller endast denna. Vi veta, att endast Kristi förtjänster utgör försoning för oss. För Kristi förtjänsters skull räknas vi såsom rättfärdiga, då vi tror på honom, såsom Skriftens ord lyder: De som tror på honom ska inte komma på skam. Men inte bör vi lita till att räknas såsom rättfärdiga på grund av den heliga Jungfruns eller andra helgons förtjänster. Rom. 9:33 1 Petr. 2:6 Jes. 28:16
32] Även den villfarelsen vidlåder de lärda, att olika uppdrag är givna åt varje enskilt helgon, så att Anna ger rikedom, Sebastian avvänder farsot, Valentin botar fallandesjuka och Georg är beskyddare av ryttare. Dessa vidskepliga åsikter härrör tydligen från hedniska förebilder. Ty hos romarna ansågs på samma sätt Juno ge rikedom, Febris avvända febersjukdomar, Castor och Pollux beskydda ryttare o.s.v.
33] Och även om vi intalar oss, att man på ett synnerligen måttfullt sätt lär om åkallandet av helgonen, så frågar vi oss likväl, då detta åkallande är ett mycket fördärvligt föredöme, varför man nödvändigtvis ska försvara detsamma, då det inte är av Gud påbjudet eller har något stöd i Guds ord, ja, inte ens i de gamles skrifter.
34] Ty då, såsom jag ovan framhållit, man vid sidan av Kristus söker andra medlare och sätter sin förtröstan till dessa, kommer först och främst den oavkortade kunskapen om Kristus att fördunklas. Detta visar erfarenheten. Till en början synes omnämnandet av helgonen, sådant detta förekommer i de gamla bönerna, ha skett i ett gott syfte. Sedermera följde åkallandet av helgonen och på åkallandet följde varjehanda vidunderliga och värre än hedniska missbruk. Från detta åkallande av helgonen gick man att göra bilder av dem. Även dessa bilder dyrkade man, och dem ansåg man besitta en viss kraft, såsom trollkarlar och mager uppdiktar, att det finns kraft i de avbildningar av stjärnbilder, som man vid en viss tidpunkt framställt. Vi har i ett kloster någonstädes sett en bild av den heliga Jungfrun, vilken på konstgjort sätt sattes i rörelse, liksom rörde den sig själv, så att den tycktes antingen vända sig bort från de bedjande eller nicka bifall till dem.
35] Men vidskepelsen i samband med alla bilder och målningar av helgonen överträffas av helgonlegenderna, som man med stor myndighet offentligen förkunnar. Barbara begär, medan hon torteras, den lönen, att ingen, som åkallar henne, skall dö, innan han mottagit nattvarden. En annan läste dagligen upp hela Psaltaren, stående på en fot. Någon förståndig man har en gång tecknat en bild av Kristoffer för att därigenom ange, att det fordras stor själsstyrka hos dem, som skola bära Kristus, d.v.s. hos dem, som skola predika eller bekänna evangeliet, ty de måste utstå stora faror. Sedan ha de dåraktiga munkarna tagit sig före att lära folket åkalla Kristoffer, liksom hade en dylik Polyfem någonsin funnits.
36] Men även om helgonen utfört storverk både till det allmänna bästa och till föredöme i det enskilda och omnämnandet härav skulle kunna vara tjänligt såväl till trons stärkande som till föredöme, hur vi böra handla, så har ingen framdragit detta ur dras verkliga livshistoria. Men det är gagneligt att höra, huru heliga män biträtt i rikenas styrelse, i vilka lägen och faror de stått, huru de varit konungar till hjälp i stora faror, hur de förkunnat evangelium och vilka strider de haft att utkämpa med kättare. Nyttiga är exemplen på hur de undfår barmhärtighet, såsom då vi ser, hur Petrus fått förlåtelse för sin förnekelse och hur det tillgivits Cyprianus att han övat trolldom och hur Augustinus, som under sjukdomen erfarit trons kraft, med visshet betygar, att Gud verkligen hör de troendes böner. Sådana exempel, som rör tron eller gudsfruktan eller samhällets styrelse, vore till gagn att omtala.
37] Men en del gycklare, som inte äger någon kännedom om tron eller samhällets styrelse, har med skaldeverk såsom mönster hopdiktat legender, som blott innehålla med vidskepelse bemängda exempel på böner och fastor jämte en del inkomstbringande ting, såsom uppdiktade underverk med rosenkransar och dylikt. Här är inte nödvändigt att ange ytterligare exempel. Ty det finns legender, såsom de kallas, och förebildsspeglar och skrifter, kallade rosarier, i vilka det mesta inte är olikt Lucianus' "sanna berättelser".
38] Biskopar, teologer och munkar ger dessa vidunderliga och gudlösa legender sitt bifall, ty dessa är inkomstbringande, men oss kan de inte tåla, eftersom vi, för att Kristi ära och verk må bli mera uppenbar, inte kräva åkallandet av helgonen, utan kritiserar missbruken vid helgondyrkan.
39] Fast alla rättsinniga människor önskar dessa missbruks avskaffande genom biskoparnas myndighet och predikanternas klokhet, så låtsas likväl våra motståndare i vederläggningsskriften inte alls om till och med de uppenbara bristerna, liksom ville de tvinga oss att efter antagandet av vederläggningsskriften godkänna även de mest kända missbruken.
40] På detta försåtliga sätt är vederläggningsskriften avfattad inte bara på denna punkt, utan nära nog överallt. Ingenstans gör de någon åtskillnad mellan sina lärosatser och de uppenbara missbruken. Likväl erkänner några bland dem, som till äventyrs är förståndigare, att många falska meningar vidlåder de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas lära, och att många missbruk vunnit insteg i kyrkan genom prästernas stora oförstånd och liknöjdhet.
41] Ty Luther var inte den förste som klagade över de allmänt förekommande missbruken. Många lärda och framstående män har långt före denna tid klagat över missbruken med mässan, förlitandet på klosterväsendets stadgar, den inkomstbringande helgondyrkan och förvirringen i läran om boten, som bör vara högst klar och tydlig i kyrkan. Vi har själva hört framstående teologer uttala önskemål om en modifiering av den skolastiska läran, som innehåller mycket mera av filosofiska resonemang än av fromhet. Och dock står bland dessa de äldre närmare Skriften än de nyare. Efter hand har deras teologi alltmera urartat. Orsaken till att många hedervärda människor börjat fatta kärlek till Luther har inte varit någon annan än att de sett honom frigöra människornas sinnen från denna härva av de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas förvirrade dispyter utan ände samt lära människorna det, som befrämjar gudsfruktan.
42] Därför har motståndarna inte handlat öppet och ärligt, då de i syfte att vi skulle samtycka till vederläggningsskriften icke låtsade om missbruken. Och om de ville kyrkans bästa, så borde de synnerligast på denna plats vid detta tillfälle anhålla hos Hans Maj:t Kejsaren, att han ville sörja för att avskaffa missbruken, då vi ju tydligt förmärkt, att han är i hög grad angelägen om god och hälsosam ordning i kyrkan. Men motståndarna handlar inte så, att de bistår kejsaren i hans mycket hedervärda och heliga uppsåt, utan åsyftar bara att undertrycka oss.
43] Många tecken visar, att de är föga bekymrade om kyrkans tillstånd. De bemödar sig inte att låta folket lära känna huvudstyckena av kyrkans lära. De försvarar uppenbara missbruk med en förut inte känd eller brukad grymhet. De tål inte några skickliga lärare i kyrkan. Rättsinniga människor kan lätt avgöra, varthän de syftar med detta. Men på detta sätt tillgodoser de varken rikets eller kyrkans bästa. Ty sedan de rätta lärarna röjts ur vägen och den sunda läran undertryckts, kommer svärmandar att uppstå. Och dem är motståndarna ur stånd att hålla tillbaka, då de med sina gudlösa läror bringar förvirring i kyrkan och vända upp och ned på hela den kyrkliga ordningen, som vi för vår del i synnerlig grad önskar bevara.
44] Fördenskull ber vi dig, stormäktige kejsar Karl, för Kristi äras skull, som du – enligt vad vi är förvissade om – önskar öka och utbreda, att du inte må ge ditt samtycke till motståndarnas våldsplaner, utan söka andra medel att upprätta endräkten på sådant sätt, att gudfruktiga samveten inte må bliva betungade och ingen grymhet, såsom hittills skett, må förövas mot oskyldiga människor och den sunda läran inte må undertryckas i kyrkan. Ty först och främst av allt är du skyldig Gud att bevara och till efterkommande fortplanta den sunda läran och försvara de rätta lärarna. Ty då Gud hedrar konungarna med sitt eget namn och kallar dem gudar, i det att han säger: Jag har väl sagt, att ni är gudar, så fordrar han, att de ska sörja för att det, som hör Gud till, d.v.s. Kristi evangelium, bevaras och fortplantas på jorden och att de såsom Guds ställföreträdare ska skydda oskyldigas liv och välfärd.
Är reformatorernas kritik inaktuell? I varje fall beskrivs avlaten så här som bl.a. ett sätt att minska reningslidandena här och i skärselden - genom "Kristi och helgonens förtjänster":
Ur katolska kyrkans katekes (2015):
1478 Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar.
Man må väl också tillägga Melancthons avslutande ord i förordet till Augsburgska bekännelsens apologi:
Vi vill därför anbefalla vår sak åt Kristus, som en gång skall döma över dessa strider, och vi ber honom, att han i nåd må se till sin betryckta och söndrade kyrka och återföra den till en bestående endräkt i tron.
Så här på Allhelgonadagen, dagen efter 499-årsfirandet av Luthers 95 teser och reformationens begynnelse, och dagen efter påven Franciskus historiska besök i Lundadomen, och dagen för den stora påvemässan på Swedbank Stadion (med plats för 18 000 personer istället för Malmö Arenas ynkliga 10 000 - då var det väl värt att vara utomhus ändå?) kan såväl protestanter som romerska katoliker nog med fördel repetera och studera artikel 21 i Augsburgska bekännelsen och dess apologi. Det här var en central fråga för reformatorerna, och det var ju inte någon tillfällighet att startskottet för reformationen skedde just på "allhelgonaafton".
Man kanske inte tycker att David (se nedan) var så mycket till föredöme för en regent, vare sej man tänker driva ut "turken" ur fäderneslandet eller inte. Men låt inte det störa - det var väl ett litet fjäsk för kejsar Karl - utan läs igenom teserna och dess skäl och fundera om inte mycket fortfarande är synnerligen aktuellt.
Hur mycket har romersk-katolska kyrkan egentligen backat? Hur mycket kan den backa? Och vad lär den till namnet evangelisk-lutherska Svenska kyrkan idag om helgonen, bönen och rättfärdiggörelsen inför Gud?
Nu till vad Svenska kyrkans bekännelseskrifter faktiskt säger om åkallandet av helgonen.
Ur Augsburgska bekännelsen, artikel XXI: Om åkallandet av helgonen:
1] Om dyrkan av helgonen lär de [våra kyrkor], att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi ska lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme, när det gäller att föra krig och driva ut turken ur fäderneslandet.
2] Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte, att vi ska åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, eftersom den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.
3] Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täcks honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.
Ur Augsburgska bekännelsens apologi:
1] Den tjugoförsta artikeln förkastar motståndarna utan vidare, eftersom vi inte kräver åkallandet av helgonen. Om ingen annan fråga utvecklar de mera frikostigt sin talekonst. Och likväl åstadkommer de inget annat än uppvisandet av att helgonen bör äras och att de heliga under livstiden ber för sina medmänniskor. Fördenskull ska åkallandet av de avlidna helgonen vara nödvändigt!
2] De åberopar Cyprianus, eftersom denne bett Cornelius, medan han ännu levde, att han vid sin bortgång skulle be för sina bröder. Med detta exempel söker de bevisa det berättigade i åkallandet av de döda! De anför även Hieronymus' skrift mot Vigilantius. I denna strid säger de att Hieronymus, för elva hundra år, sedan besegrat Vigilantius. Så triumferar motståndarna, liksom om striden redan vore avgjord. Men dessa åsnor ser inte, att det i Hieronymus' skrift mot Vigilantius inte finnes en enda stavelse om åkallande. Han talar inte om att åkalla helgonen, utan om att ära dem!
3] Inte heller har de övriga gamla författarna före Gregorius omnämnt ett sådant åkallande. Säkert är, att detta åkallande av helgonen tillsammans med vad motståndarna lär om tillägnandet av helgonens förtjänster inte har några stöd hos de gamla författarna.
4] I vår bekännelse bestrider vi inte, att helgonen bör äras. Här tillerkänner vi dem nämligen en tredubbel ära. För det första tacksägelse. Ty vi bör tacka Gud för att han för oss framställt exempel på sin barmhärtighet och visat, att han vill frälsa människor, samt givit åt sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Och dessa gåvor bör vi prisa såsom de högsta, och helgonen själva, som troget brukat dessa gåvor, bör vi ära, såsom Kristus prisar de goda och trogna tjänarna.
5] För det andra innebär ärandet av helgonen stärkandet av vår egen tro. Då vi ser, att Petrus får förlåtelse för sin förnekelse, upprättas även vi till att så mycket fastare tro, att där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer.
6] Det tredje ärandet av helgonen är efterföljelsen först och främst av deras tro och sedan av deras övriga dygder, vilka var och en bör efterlikna i sin kallelse.
7] Detta sanna ärande av helgonen efterfrågar inte motståndarna. De tvistar bara om åkallandet av dem, vilket även om det inte innebure någon fara, likväl inte är nödvändigt. Matt. 25:21, 23 Rom. 5:20
8] Dessutom medger vi även att änglarna ber för oss. Ty det finns ett vittnesbörd i Sak. 1:12, där ängeln ber: Härskarornas Herre, huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem o.s.v.?
9] Även om vi beträffande helgonen medger, att såsom de här på jorden ber för hela kyrkan, de även i himmelen gör det, så finns likväl i Skriften inget vittnesbörd om att de döda ber, med undantag av en dröm, som står i 2 Mack.15:14.
10] Vidare – låt vara att helgonen ber för kyrkan, så följer dock inte därav, att de bör åkallas. Och vår bekännelse påstår också bara detta, att Skriften inget lär om att vi ska åkalla helgonen eller be dem om hjälp. Men då varken något bud eller löfte om eller exempel på åkallandet av helgon kan anföras ur den heliga Skrift, följer därav, att samvetet inte kan hava någon visshet om ett sådant åkallande. Och då all bön bör framgå ur tro, hur kunna vi då veta, att Gud har behag till detta åkallande av helgonen? Hur kunna vi utan något Skriftens vittnesbörd veta, att helgonen uppfattar de enskildas böner?
11] Somliga tillskriver rent av helgonen den gudomliga förmågan att kunna läsa våra hjärtans hemliga tankar. De avhandlar frågan, huruvida helgonen har en övernaturlig s.k. morgonkunskap eller en naturlig s.k. aftonkunskap, måhända därför att de är i tvivelsmål om huruvida de hör dem om morgonen eller om aftonen. Detta uppdiktar de inte för att hedra helgonen, utan för att försvara den inkomstbringande helgondyrkan.
12] Motståndarna har inget att anföra mot det av oss anförda argumentet, att då åkallandet inte har något stöd i Skriften, man icke kan med säkerhet påstå, att helgonen uppfattar vårt åkallande av dem eller – även om de skulle göra det – Gud har behag till det.
13] Därför borde motståndarna inte tvinga oss till något så ovisst, emedan en bön utan tro inte är någon bön. Med hänsyn till att de åberopar bruket inom kyrkan, är det en känd sak, att detta bruk är nytt, ty även om de gamla bönerna omnämner helgonen, innehåller de likväl inte något åkallande av dem. Dock är även detta nyligen uppkomna åkallande av helgonen något helt annat än åkallandet av enskilda helgon.
14] Motståndarna kräver vidare vid helgondyrkan inte blott åkallandet av dem, utan de låter även helgonens förtjänster komma andra till del och gör av helgonen inte bara förebedjare utan även försonare. Detta bör på inget sätt fördras. Ty härigenom överförs på helgonen den ära som tillkommer Kristus allena. De gör dem nämligen till medlare och försonare, och även om de skiljer mellan förebedjande medlare och försonande medlare, gör de likväl tydligen av helgonen försonande medlare.
15] Och även detta deras påstående är utan stöd i den heliga Skrift, att helgonen är förebedjande medlare, vilket – huru försynt det än sägs – ställer Kristi verk i skuggan och överflyttar på helgonen den förtröstan om Guds barmhärtighet, som vi bör ställa till Kristus allena. De inbillar sig nämligen, att Kristus är strängare, men helgonen mildare, och de sätter mera sin förtröstan till helgonen än till Kristi barmhärtighet och undviker Kristus men taga sin tillflykt till helgonen. Så gör de i själva verket helgonen till försonande medlare.
16] Därför vill vi visa, att de verkligen gör helgonen inte bara till förebedjare utan även till försonare, d.v.s. frälsande medlare. Vi talar här inte om det missbruk som folket gör härav, utan bara om lärarnas meningar. Om missbruken kan även de oerfarna döma.
17] Till en försonare hör två ting. För det första måste det finnas ett Guds ord, varigenom vi med visshet vet, att Gud vill förbarma sig över och bönhöra dem, som genom denne försonare åkallar honom. Ett sådant löftesord finns om Kristus: "Vadhelst ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er." Men om helgonen finss inte något sådant löftesord. Därför kan samvetena inte vara fast och visst övertygade om att vi genom att åkalla helgonen får bönhörelse.
18] Därför sker inte åkallandet av helgonen av tro. Vidare har vi även ett direkt budord att åkalla Kristus i enlighet med denna utsaga: Kom till mig, ni alla som arbetar o.s.v., vilket förvisso är sagt även till oss. Och Jesaja säger i det elfte kapitlet: På den dagen ska telningen från Jesse rot stå såsom ett tecken för folken, och hedningarna ska i bön vända sig till honom. Och i Psalt. 43 heter det: Alla de rika i folket tillber dig, samt i Ps. 71: Alla jordens konungar ska tillbe honom, och kort därefter: De ska ständigt be inför honom. I Joh. 5 säger Kristus själv: För att alla ska ära Sonen, såsom de ärar Fadern. Och i 2 Tess. 2 säger Paulus bedjande: Vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, hugne era hjärtan och styrke er o.s.v. Men vilket bud och vilket exempel kan motståndarna anföra ur Skriften angående åkallandet av helgonen?
19] – Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas såsom rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles så som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del, så att vi räknas såsom rättfärdiga genom vår förtröstan på Kristi förtjänster, då vi tror på honom, alldeles såsom hade vi egna förtjänster.
20] Ur båda dessa moment, nämligen löftet om och meddelandet av Kristi förtjänster, framgår förtröstan på Guds barmhärtighet. Denna förtröstan på Guds löfte och Kristi förtjänster måste vara med i bönen. Ty vi bör i sanning vara övertygade om både att vi för Kristi skull får bönhörelse och att vi genom hans förtjänster har en blidkad Fader.
21] Nu påbjuder motståndarna för det första åkallandet av helgonen, fast de varken har ett Guds löftesord eller budord därom eller exempel därpå ur Skriften. Likväl åstadkommer de därmed att människorna sätter större tillit till helgonens barmhärtighet än till Kristi, fast Kristus bjudit oss att komma till sig, men inte till helgonen.
22] För det andra överflyttar de helgonens i likhet med Kristi förtjänster på andra och ålägger människorna att sätta sin tillit till dem, liksom skulle vi räknas rättfärdiga genom helgonens förtjänster, såsom detta verkligen sker genom Kristi förtjänster. Här uppdiktar vi inte någonting.
23] De påstår, att de genom avlaten kan överflytta på andra människor helgonens förtjänster. Vid tolkningen av mässordningen säger Gabriel öppet ifrån: Enligt en av Gud instiftad ordning bör vi ta vår tillflykt till helgonens hjälp, på det att vi må frälsas genom deras förtjänster och förböner. Dessa är Gabriels egna ord. Och likväl kan man överallt i motståndarnas skrifter och predikningar läsa sådant, som är än mera befängt. Vad är att göra helgonen till försonare om icke detta? Vidare jämställs de med Kristus, om vi bör förtrösta på att bliva frälsta genom deras förtjänst.
24] Var månne står det, att den av Gabriel omtalade ordningen, att vi bör ta tillflykt till helgonens förtjänster, är instiftad av Gud? Må han anföra ett exempel ur Skriften eller ett budord. Möjligen har han hämtat denna ordning från de kungliga hoven, där det är tillbörligt att använda vänner såsom förespråkare. Men om konungen förordnat en viss förespråkare, så vill han inte att ärendena skola föredragas genom andra. Då nu Kristus är förordnad till förebedjare och överstepräst, varför söker vi då andra?
25] Rätt allmänt använder man denna avlösningsformel: Vår Herres Jesu Kristi lidande och den högt saliga jungfrun Marias och alla helgons förtjänster vare dig till syndernas förlåtelse. Här meddelas avlösningen, eftersom vi blir försonade och räknade såsom rättfärdiga inte bara genom Kristi förtjänster utan även helgonens.
26] Några av oss har bevittnat, hur en lärare i teologi, som låg för döden, en munk, som även var teolog, kallats till tröst. Denne bad ideligen för den döende blott denna bön: Nådens moder, skydda oss för fienden, och upptag oss i dödens stund. Joh. 16:23 Matt. 11:28 Jes. 11:10 Psalt. 45:13 Psalt. 72:11, 15 Joh. 5:23 2 Tess. 2:16f. 27 Även om vi kan medge, att den saliga Maria ber för kyrkan, så frågar vi: upptar hon själarna i dödens stund, besegrar hon döden, levandegör hon? Vad gör Kristus, om den saliga Maria gör detta? Fast hon är värd den största ära, så vill hon likväl inte jämställas med Kristus, utan hon önskar, att vi ska betrakta och följa hennes exempel.
28] Det är nu en känd sak, att enligt en allmänt utbredd mening den saliga jungfrun vidare blivit satt i Kristi ställe. Henne har människorna åkallat, hennes barmhärtighet ha de satt sin förtröstan till, genom henne ha de velat blidka Kristus, liksom han inte vore försonare, utan bara en fruktansvärd domare och hämnare.
29] Men vi vet, att vi inte bör förtrösta på att helgonens förtjänster överflyttas på oss och att Gud för dessas skull försonas med oss eller räknar oss såsom rättfärdiga och frälsar oss. Ty blott genom Kristi förtjänst får vi våra synders förlåtelse, då vi tror på honom. Om de övriga heliga heter det: Var och en ska få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete, d.v.s. de kan inte dela med sig av sina förtjänster åt varandra, såsom munkarna säljer sina klosterordnars förtjänster.
30] Och Hilarius säger om de fåvitska jungfrurna: Eftersom de fåvitska jungfrurna, sedan deras lampor slocknat, inte kunde gå brudgummen till möte, bad de de visa, att de skulle låna dem olja, men de svarade dem, att de inte kunde ge dem någon, eftersom den törhända inte räckte till åt alla, d.v.s. ingen kan få hjälp genom en annans gärningar och förtjänster, emedan var och en måste skaffa sig olja till sin lampa. 1 Kor. 3:8
31] Då motståndarna sålunda lär, att vi ska förtrösta på åkallandet av helgonen, då de till stöd härför varken har något Guds ord eller något exempel ur Skriften, då de överflyttar helgonens förtjänster på andra och överför den ära, som tillkommer Kristus, på helgonen, kan vi inte godkänna vare sig deras åsikter om helgondyrkan eller deras sed att åkalla helgonen. Ty vi vet, att vi bör sätta vår förtröstan till Kristi förbön, eftersom Guds löfte gäller endast denna. Vi veta, att endast Kristi förtjänster utgör försoning för oss. För Kristi förtjänsters skull räknas vi såsom rättfärdiga, då vi tror på honom, såsom Skriftens ord lyder: De som tror på honom ska inte komma på skam. Men inte bör vi lita till att räknas såsom rättfärdiga på grund av den heliga Jungfruns eller andra helgons förtjänster. Rom. 9:33 1 Petr. 2:6 Jes. 28:16
32] Även den villfarelsen vidlåder de lärda, att olika uppdrag är givna åt varje enskilt helgon, så att Anna ger rikedom, Sebastian avvänder farsot, Valentin botar fallandesjuka och Georg är beskyddare av ryttare. Dessa vidskepliga åsikter härrör tydligen från hedniska förebilder. Ty hos romarna ansågs på samma sätt Juno ge rikedom, Febris avvända febersjukdomar, Castor och Pollux beskydda ryttare o.s.v.
33] Och även om vi intalar oss, att man på ett synnerligen måttfullt sätt lär om åkallandet av helgonen, så frågar vi oss likväl, då detta åkallande är ett mycket fördärvligt föredöme, varför man nödvändigtvis ska försvara detsamma, då det inte är av Gud påbjudet eller har något stöd i Guds ord, ja, inte ens i de gamles skrifter.
34] Ty då, såsom jag ovan framhållit, man vid sidan av Kristus söker andra medlare och sätter sin förtröstan till dessa, kommer först och främst den oavkortade kunskapen om Kristus att fördunklas. Detta visar erfarenheten. Till en början synes omnämnandet av helgonen, sådant detta förekommer i de gamla bönerna, ha skett i ett gott syfte. Sedermera följde åkallandet av helgonen och på åkallandet följde varjehanda vidunderliga och värre än hedniska missbruk. Från detta åkallande av helgonen gick man att göra bilder av dem. Även dessa bilder dyrkade man, och dem ansåg man besitta en viss kraft, såsom trollkarlar och mager uppdiktar, att det finns kraft i de avbildningar av stjärnbilder, som man vid en viss tidpunkt framställt. Vi har i ett kloster någonstädes sett en bild av den heliga Jungfrun, vilken på konstgjort sätt sattes i rörelse, liksom rörde den sig själv, så att den tycktes antingen vända sig bort från de bedjande eller nicka bifall till dem.
35] Men vidskepelsen i samband med alla bilder och målningar av helgonen överträffas av helgonlegenderna, som man med stor myndighet offentligen förkunnar. Barbara begär, medan hon torteras, den lönen, att ingen, som åkallar henne, skall dö, innan han mottagit nattvarden. En annan läste dagligen upp hela Psaltaren, stående på en fot. Någon förståndig man har en gång tecknat en bild av Kristoffer för att därigenom ange, att det fordras stor själsstyrka hos dem, som skola bära Kristus, d.v.s. hos dem, som skola predika eller bekänna evangeliet, ty de måste utstå stora faror. Sedan ha de dåraktiga munkarna tagit sig före att lära folket åkalla Kristoffer, liksom hade en dylik Polyfem någonsin funnits.
36] Men även om helgonen utfört storverk både till det allmänna bästa och till föredöme i det enskilda och omnämnandet härav skulle kunna vara tjänligt såväl till trons stärkande som till föredöme, hur vi böra handla, så har ingen framdragit detta ur dras verkliga livshistoria. Men det är gagneligt att höra, huru heliga män biträtt i rikenas styrelse, i vilka lägen och faror de stått, huru de varit konungar till hjälp i stora faror, hur de förkunnat evangelium och vilka strider de haft att utkämpa med kättare. Nyttiga är exemplen på hur de undfår barmhärtighet, såsom då vi ser, hur Petrus fått förlåtelse för sin förnekelse och hur det tillgivits Cyprianus att han övat trolldom och hur Augustinus, som under sjukdomen erfarit trons kraft, med visshet betygar, att Gud verkligen hör de troendes böner. Sådana exempel, som rör tron eller gudsfruktan eller samhällets styrelse, vore till gagn att omtala.
37] Men en del gycklare, som inte äger någon kännedom om tron eller samhällets styrelse, har med skaldeverk såsom mönster hopdiktat legender, som blott innehålla med vidskepelse bemängda exempel på böner och fastor jämte en del inkomstbringande ting, såsom uppdiktade underverk med rosenkransar och dylikt. Här är inte nödvändigt att ange ytterligare exempel. Ty det finns legender, såsom de kallas, och förebildsspeglar och skrifter, kallade rosarier, i vilka det mesta inte är olikt Lucianus' "sanna berättelser".
38] Biskopar, teologer och munkar ger dessa vidunderliga och gudlösa legender sitt bifall, ty dessa är inkomstbringande, men oss kan de inte tåla, eftersom vi, för att Kristi ära och verk må bli mera uppenbar, inte kräva åkallandet av helgonen, utan kritiserar missbruken vid helgondyrkan.
39] Fast alla rättsinniga människor önskar dessa missbruks avskaffande genom biskoparnas myndighet och predikanternas klokhet, så låtsas likväl våra motståndare i vederläggningsskriften inte alls om till och med de uppenbara bristerna, liksom ville de tvinga oss att efter antagandet av vederläggningsskriften godkänna även de mest kända missbruken.
40] På detta försåtliga sätt är vederläggningsskriften avfattad inte bara på denna punkt, utan nära nog överallt. Ingenstans gör de någon åtskillnad mellan sina lärosatser och de uppenbara missbruken. Likväl erkänner några bland dem, som till äventyrs är förståndigare, att många falska meningar vidlåder de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas lära, och att många missbruk vunnit insteg i kyrkan genom prästernas stora oförstånd och liknöjdhet.
41] Ty Luther var inte den förste som klagade över de allmänt förekommande missbruken. Många lärda och framstående män har långt före denna tid klagat över missbruken med mässan, förlitandet på klosterväsendets stadgar, den inkomstbringande helgondyrkan och förvirringen i läran om boten, som bör vara högst klar och tydlig i kyrkan. Vi har själva hört framstående teologer uttala önskemål om en modifiering av den skolastiska läran, som innehåller mycket mera av filosofiska resonemang än av fromhet. Och dock står bland dessa de äldre närmare Skriften än de nyare. Efter hand har deras teologi alltmera urartat. Orsaken till att många hedervärda människor börjat fatta kärlek till Luther har inte varit någon annan än att de sett honom frigöra människornas sinnen från denna härva av de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas förvirrade dispyter utan ände samt lära människorna det, som befrämjar gudsfruktan.
42] Därför har motståndarna inte handlat öppet och ärligt, då de i syfte att vi skulle samtycka till vederläggningsskriften icke låtsade om missbruken. Och om de ville kyrkans bästa, så borde de synnerligast på denna plats vid detta tillfälle anhålla hos Hans Maj:t Kejsaren, att han ville sörja för att avskaffa missbruken, då vi ju tydligt förmärkt, att han är i hög grad angelägen om god och hälsosam ordning i kyrkan. Men motståndarna handlar inte så, att de bistår kejsaren i hans mycket hedervärda och heliga uppsåt, utan åsyftar bara att undertrycka oss.
43] Många tecken visar, att de är föga bekymrade om kyrkans tillstånd. De bemödar sig inte att låta folket lära känna huvudstyckena av kyrkans lära. De försvarar uppenbara missbruk med en förut inte känd eller brukad grymhet. De tål inte några skickliga lärare i kyrkan. Rättsinniga människor kan lätt avgöra, varthän de syftar med detta. Men på detta sätt tillgodoser de varken rikets eller kyrkans bästa. Ty sedan de rätta lärarna röjts ur vägen och den sunda läran undertryckts, kommer svärmandar att uppstå. Och dem är motståndarna ur stånd att hålla tillbaka, då de med sina gudlösa läror bringar förvirring i kyrkan och vända upp och ned på hela den kyrkliga ordningen, som vi för vår del i synnerlig grad önskar bevara.
44] Fördenskull ber vi dig, stormäktige kejsar Karl, för Kristi äras skull, som du – enligt vad vi är förvissade om – önskar öka och utbreda, att du inte må ge ditt samtycke till motståndarnas våldsplaner, utan söka andra medel att upprätta endräkten på sådant sätt, att gudfruktiga samveten inte må bliva betungade och ingen grymhet, såsom hittills skett, må förövas mot oskyldiga människor och den sunda läran inte må undertryckas i kyrkan. Ty först och främst av allt är du skyldig Gud att bevara och till efterkommande fortplanta den sunda läran och försvara de rätta lärarna. Ty då Gud hedrar konungarna med sitt eget namn och kallar dem gudar, i det att han säger: Jag har väl sagt, att ni är gudar, så fordrar han, att de ska sörja för att det, som hör Gud till, d.v.s. Kristi evangelium, bevaras och fortplantas på jorden och att de såsom Guds ställföreträdare ska skydda oskyldigas liv och välfärd.
Är reformatorernas kritik inaktuell? I varje fall beskrivs avlaten så här som bl.a. ett sätt att minska reningslidandena här och i skärselden - genom "Kristi och helgonens förtjänster":
Ur katolska kyrkans katekes (2015):
1478 Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar.
Man må väl också tillägga Melancthons avslutande ord i förordet till Augsburgska bekännelsens apologi:
Vi vill därför anbefalla vår sak åt Kristus, som en gång skall döma över dessa strider, och vi ber honom, att han i nåd må se till sin betryckta och söndrade kyrka och återföra den till en bestående endräkt i tron.