Påskvänner!
Det var verkligen en fin dag om mission i lördags. Mer sånt! Tack till Kersti och tack först och sist till Gud!
Men vad våra s.k. biskopar sysslar med kan man verkligen undra. Stiftschefen i Skara, Åke Bonnier, tycks på sin blogg se aktiv mission och uppmaningar till omvändelse som något slags extremism och religiös fanatism eller i varje fall som ett angrepp på religions- och yttrandefrihet. Det är väl tvärtom så att just religions- och yttrandefrihet måste ju få yttra(!) sej just i att såväl kristna som muslimer (och ateister m.fl.) frimodigt och offentligt får försöka övertyga varandra och måste respektera de andras rätt att göra detsamma?
Johan Dahlman, domprost och nu ledande biskopskandidat i Strängnäs, förkunnade under ärkebiskopshearingen att alla hur som helst blir frälsta till slut, alltså vare sej vi bedriver evangelisation och mission eller ej, och ingen annan kandidat anmälde tydligt avvikande åsikt på samma fråga (vår stiftschef Ragnar verkade dock tveksam vad gäller Hitler).
Visserligen hindrar Bonnier och Dahlman inte direkt folk från att bli verkliga missionärer. Men man kan ju inte precis säga att de uppmuntrar till mission heller. Och när Paulus i 1 Tess. 2:14-16 for ut mot sitt eget folk (med anledning av att även grekerna förföljdes av sina egna, se v. 14), ska vi inte tro att han skulle ha varit nådigare mot oss svenskar. Om vi med ord eller gärning försöker motarbeta någon som vill "predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade" blir också vi "fiender till hela mänskligheten" och kommer "till slut att nås av Guds vrede." Så allvarligt är det. Enligt den kristustroende juden Paulus i alla fall. (Själv tycker jag det låter läskigt, men antisemitiskt är det naturligtvis inte menat att vara - vi nordbor är fullständigt fria att ta åt oss vi också).
Missionären Ida Granqvist skrev när hon och förra seklet var ungt:
Vi måste få allt flera med
till sabbatsron därhemma,
till andra strandens härlighet,
till Sions nya stad,
vars murar heter salighet,
vars portar heter lovsång
och evig glädje pelarna
som skymtar rad vid rad.
Vi måste få allt flera med,
för svag blir eljest sången,
för fattigt jublet som en gång
till sist skall stiga där
kring honom som har övervunnit
lidandet och döden,
som lov och ära, pris och tack
allena värdig är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag undrar ofta över, hur det kan komma sig att Svenska kyrkan tydligen tappat bort glädjen i evangelium.
Vad är det talesättet säger? Det hjärtat är fullt av vill munnen berätta?
Jag tror att evangeliet för många är både vant och invant (ser en skillnad där) . Det måste landa i.hjärtat inte bara i hjärnan.
Skicka en kommentar