Påskvänner!
Apropå förra inlägget så möts vi väl kanske inte i Hässleholm allihop (det ligger ju lite ocentralt jämfört med Njutånger i Sveriges mitt), men man kan t.ex. läsa Nordéns blogg. Eller följa konferensen lajv här.
lördag 31 maj 2014
Vi möts till gudstjänst imorgon!
Påskvänner!
Jag kanske hörde fel (jag hoppas det, så dementera gärna följande!), men på något sätt vore det inte överraskande om förre ärkechefen K-G Hammar i kvällens helgmålsbön verkligen sa det jag tyckte att han sa, nämligen att det enda direkta Jesus-citat vi har i evangelierna är "Gud är ande"!
Är detta det magra resultatet av det s.k. Jesus-seminariets jakt efter "äkta" Jesus-ord? ("Gud är kärlek" är kanske det enda äkta Johannes-ordet?). Men den logiska konsekvensen av Hammars berömda statement "vad som verkligen hände, kan vi lämna därhän" (om änkans son i Nain) är väl att "vad Jesus verkligen sa, kan vi lämna därhän"?
En ärkebiskop värd namnet - fast han i amerikansk stil kallas "president"! - är däremot Matthew C Harrison i Missourisynoden. Här undervisar han om lag och evangelium - och om varför vi ska mötas till gudstjänst imorgon på Söndagen före pingst!
Jag kanske hörde fel (jag hoppas det, så dementera gärna följande!), men på något sätt vore det inte överraskande om förre ärkechefen K-G Hammar i kvällens helgmålsbön verkligen sa det jag tyckte att han sa, nämligen att det enda direkta Jesus-citat vi har i evangelierna är "Gud är ande"!
Är detta det magra resultatet av det s.k. Jesus-seminariets jakt efter "äkta" Jesus-ord? ("Gud är kärlek" är kanske det enda äkta Johannes-ordet?). Men den logiska konsekvensen av Hammars berömda statement "vad som verkligen hände, kan vi lämna därhän" (om änkans son i Nain) är väl att "vad Jesus verkligen sa, kan vi lämna därhän"?
En ärkebiskop värd namnet - fast han i amerikansk stil kallas "president"! - är däremot Matthew C Harrison i Missourisynoden. Här undervisar han om lag och evangelium - och om varför vi ska mötas till gudstjänst imorgon på Söndagen före pingst!
tisdag 27 maj 2014
Vila
Påskvänner!
Nu har jag vilat från bloggeriet en vecka med rena högsommarvärmen och bad mest varje dag. I lördags kom väderomslaget: åskväder med kraftigt sjunkande temperaturer - kvicksilvret föll ungefär 10 grader.
Så nu kan jag skriva lite om retreaten på Breidagård. Det bästa skrev jag nog i "Apelsinlundens" gästbok (jo, rummet hette så!), men jag ska försöka återge huvudtankarna någorlunda även här.
För mej blev det rätt mycket fysisk träning i det vackra försommarvädret - jo, sommaren kom de här dagarna och häggen slog ut. Första dagen (fredagen) anlände jag några timmar före de andra och då passade jag på att lustvandra de 8 kilometerna till och från Funbo kyrka som fanns föreslagna på den inplastade kartan man fick låna. Vägen ledde förbi Marielunds järnvägsstation och herrgård.
Därefter försökte jag lämna leden och traska fritt rakt ut i beteshagarna (med grinden ordentligt stängd efter mej förstås), men efter någon kilometer såg jag en respektingivande hop kor som betade vid Funboån (där jag tänkt passera), så jag vände om samma väg som jag kom. Vid Funbo kyrka, strax nedanför landsvägsbron, tog jag så ett dopp i Funboån som fortfarande var rejält uppsvullen efter vårfloden. Kallt men härligt, härligt (ca 12 grader bedömde jag). Badplatsen syns på detta foto från Wikipedia, men det var rejält mycket grönare och skönare när jag badade där!
Då var jag ungefär halvvägs och tog god tid på mej - skönt med en rejäl rast för apostlahästarna! Ett tag trodde jag att jag överskattat min förmåga och skulle komma försent till den inledande middagen, men Gud ske lov hann jag fram i tid för att få prata lite (sedan skulle vi ju vara tysta tillsammans hela helgen!). Jag satt bredvid f. Bertil och systrarna Rask, och det var mycket trevligt alltsammans.
Men sen rullade det stora vemodet in, när vi efter information om de olika meditationerna och andakterna (m.m.) tillhölls att vara tysta. Exakt när vi skulle börja "tysta leken" rådde viss osäkerhet om, så när jag tog vad jag trodde var sista chansen att säga ett vänligt ord blev jag bryskt nerhyssjad, men jag hörde föreståndaren säga ett tydligt "tack" när jag höll upp dörren för honom. Bäst att gå och lägga sej, tänkte jag efter att ha hämtat en bok av John Ortberg i biblioteket (dock inte hans bästa: "Alla människor är normala tills man lär känna dem").
Att på lördagsmorgonen väckas av Bertil Murrays solosång "I öster stiger solen opp" och efter uppdragen rullgardin kunna konstatera att det stämde var en av helgens höjdpunkter! Men att sitta mol tyst under frukosten kändes verkligen ovänligt - det är inte det att jag under långa ungkarlsår missat upplevelsen att sitta tyst under en frukost, men att göra det tillsammans!!! Usch nej.
Däremot var det fint att sitta tysta tillsammans under de långa bönestunderna i kapellet under föreståndarens ledning. Men att man bytt namn från "kristen djupmeditation" till "tyst meditation i zazen-anda" tyckte jag inte var bra. Det är skillnad på att sitta tyst och "sola sej i Guds kärlek", som det sades att vi skulle göra, och att sitta tyst och uppnå "intet" eller "samhörighet med alltet" eller vad det nu är man uppnår i zazen-meditation. Den påstådda anknytningen var sittställningen, och där är jag beredd att lära mej av vem som helst (ungefär som jag vad gäller påskspelen med alla dess scenbyten med orgelspel emellan fick tipset om att strippor använder slitsar och kardborrband för att lättare kunna lätta på klädseln). Men att på en stiftsgård ha "meditation i zazen-anda" för att man sitter på en lutande pall är ju som att kalla det "meditation i sunnimuslimsk anda" för att man på slutet kröp ner på mattan, böjde ryggen och sträckte ut sina händer mot golvet i klassisk arabisk stil.
Det om det. Men så till korset jag lagt ut på bloggen i en vecka nu: Det var kring detta kors Bertil Murrays andakter kretsade, kring personerna på eller vid korset. Jesus naturligtvis, först och sist, men också den romerske soldaten, Jesu mor Maria, lärjungen Johannes samt några lustiga figurer som sticker upp sina huvuden längst ner (de kunde tänkas föreställa oss själva!). Jag är mycket tacksam över att just Bertil var retreatledare, med sin koncentration på och klara blick för kristendomens differentia specifika. Och jag är glad åt det fina konstverk av anonym målare som vi nu fick se i storformat, om än inte lika stort som det i San Damiano (idag hänger där en kopia av originalet):
Hemma i mitt barndomshem hade vi ett precis likadant kors, skänkt av tyska släktingar men i mini-miniatyr, så att jag inte upptäckte de små figurerna runt själva korset.
Det är också gripande att känna till bakgrundshistorien, hur Franciskus just vid detta kors i San Damiano-kapellet upplevde Frälsarens kallelse att "bygga upp min kyrka". Något som Franciskus enligt traditionen först trodde betydde att reparera det förfallna kapellet men sedan insåg den djupare betydelsen av. Franciskus är ju också känd som "den rike ynglingen som inte gick bedrövad bort" när han erfor kallelsen att "sälja allt han ägde och ge till de fattiga", utan tvärtom enligt alla vittnesbörd blev en alldeles ovanligt glad människa tills han dog 1226 i min egen ålder (44 år). Och jag kom att tänka på den alldeles äkta och evangeliska Franciskus-bön som finns bevarad:
”Vi tillber dig, Herre Jesus Kristus, i alla dina kyrkor som finns på hela jorden, och vi välsignar dig, för att du genom ditt heliga kors har återlöst världen.”
Och när jag under lördagen i strålande solsken paddlade omkring på sjön Trehörningen (ca 8 km) ville jag verkligen stämma in i omkvädet till Franciskus´ solsång (SvPs23):
Tack för alla dina under!
Halleluja, halleluja, halleluja!
Nu har jag vilat från bloggeriet en vecka med rena högsommarvärmen och bad mest varje dag. I lördags kom väderomslaget: åskväder med kraftigt sjunkande temperaturer - kvicksilvret föll ungefär 10 grader.
Så nu kan jag skriva lite om retreaten på Breidagård. Det bästa skrev jag nog i "Apelsinlundens" gästbok (jo, rummet hette så!), men jag ska försöka återge huvudtankarna någorlunda även här.
För mej blev det rätt mycket fysisk träning i det vackra försommarvädret - jo, sommaren kom de här dagarna och häggen slog ut. Första dagen (fredagen) anlände jag några timmar före de andra och då passade jag på att lustvandra de 8 kilometerna till och från Funbo kyrka som fanns föreslagna på den inplastade kartan man fick låna. Vägen ledde förbi Marielunds järnvägsstation och herrgård.
Därefter försökte jag lämna leden och traska fritt rakt ut i beteshagarna (med grinden ordentligt stängd efter mej förstås), men efter någon kilometer såg jag en respektingivande hop kor som betade vid Funboån (där jag tänkt passera), så jag vände om samma väg som jag kom. Vid Funbo kyrka, strax nedanför landsvägsbron, tog jag så ett dopp i Funboån som fortfarande var rejält uppsvullen efter vårfloden. Kallt men härligt, härligt (ca 12 grader bedömde jag). Badplatsen syns på detta foto från Wikipedia, men det var rejält mycket grönare och skönare när jag badade där!
Då var jag ungefär halvvägs och tog god tid på mej - skönt med en rejäl rast för apostlahästarna! Ett tag trodde jag att jag överskattat min förmåga och skulle komma försent till den inledande middagen, men Gud ske lov hann jag fram i tid för att få prata lite (sedan skulle vi ju vara tysta tillsammans hela helgen!). Jag satt bredvid f. Bertil och systrarna Rask, och det var mycket trevligt alltsammans.
Men sen rullade det stora vemodet in, när vi efter information om de olika meditationerna och andakterna (m.m.) tillhölls att vara tysta. Exakt när vi skulle börja "tysta leken" rådde viss osäkerhet om, så när jag tog vad jag trodde var sista chansen att säga ett vänligt ord blev jag bryskt nerhyssjad, men jag hörde föreståndaren säga ett tydligt "tack" när jag höll upp dörren för honom. Bäst att gå och lägga sej, tänkte jag efter att ha hämtat en bok av John Ortberg i biblioteket (dock inte hans bästa: "Alla människor är normala tills man lär känna dem").
Att på lördagsmorgonen väckas av Bertil Murrays solosång "I öster stiger solen opp" och efter uppdragen rullgardin kunna konstatera att det stämde var en av helgens höjdpunkter! Men att sitta mol tyst under frukosten kändes verkligen ovänligt - det är inte det att jag under långa ungkarlsår missat upplevelsen att sitta tyst under en frukost, men att göra det tillsammans!!! Usch nej.
Däremot var det fint att sitta tysta tillsammans under de långa bönestunderna i kapellet under föreståndarens ledning. Men att man bytt namn från "kristen djupmeditation" till "tyst meditation i zazen-anda" tyckte jag inte var bra. Det är skillnad på att sitta tyst och "sola sej i Guds kärlek", som det sades att vi skulle göra, och att sitta tyst och uppnå "intet" eller "samhörighet med alltet" eller vad det nu är man uppnår i zazen-meditation. Den påstådda anknytningen var sittställningen, och där är jag beredd att lära mej av vem som helst (ungefär som jag vad gäller påskspelen med alla dess scenbyten med orgelspel emellan fick tipset om att strippor använder slitsar och kardborrband för att lättare kunna lätta på klädseln). Men att på en stiftsgård ha "meditation i zazen-anda" för att man sitter på en lutande pall är ju som att kalla det "meditation i sunnimuslimsk anda" för att man på slutet kröp ner på mattan, böjde ryggen och sträckte ut sina händer mot golvet i klassisk arabisk stil.
Det om det. Men så till korset jag lagt ut på bloggen i en vecka nu: Det var kring detta kors Bertil Murrays andakter kretsade, kring personerna på eller vid korset. Jesus naturligtvis, först och sist, men också den romerske soldaten, Jesu mor Maria, lärjungen Johannes samt några lustiga figurer som sticker upp sina huvuden längst ner (de kunde tänkas föreställa oss själva!). Jag är mycket tacksam över att just Bertil var retreatledare, med sin koncentration på och klara blick för kristendomens differentia specifika. Och jag är glad åt det fina konstverk av anonym målare som vi nu fick se i storformat, om än inte lika stort som det i San Damiano (idag hänger där en kopia av originalet):
Hemma i mitt barndomshem hade vi ett precis likadant kors, skänkt av tyska släktingar men i mini-miniatyr, så att jag inte upptäckte de små figurerna runt själva korset.
Det är också gripande att känna till bakgrundshistorien, hur Franciskus just vid detta kors i San Damiano-kapellet upplevde Frälsarens kallelse att "bygga upp min kyrka". Något som Franciskus enligt traditionen först trodde betydde att reparera det förfallna kapellet men sedan insåg den djupare betydelsen av. Franciskus är ju också känd som "den rike ynglingen som inte gick bedrövad bort" när han erfor kallelsen att "sälja allt han ägde och ge till de fattiga", utan tvärtom enligt alla vittnesbörd blev en alldeles ovanligt glad människa tills han dog 1226 i min egen ålder (44 år). Och jag kom att tänka på den alldeles äkta och evangeliska Franciskus-bön som finns bevarad:
”Vi tillber dig, Herre Jesus Kristus, i alla dina kyrkor som finns på hela jorden, och vi välsignar dig, för att du genom ditt heliga kors har återlöst världen.”
Och när jag under lördagen i strålande solsken paddlade omkring på sjön Trehörningen (ca 8 km) ville jag verkligen stämma in i omkvädet till Franciskus´ solsång (SvPs23):
Tack för alla dina under!
Halleluja, halleluja, halleluja!
måndag 19 maj 2014
fredag 16 maj 2014
Breidagård
Påskvänner!
Det finns mycket att skriva om även i påsktiden, men just nu njuter jag bara av påskens evangelium och av våren. Och om en halvtimme far jag till stiftsgården Breidagård på reträtt med Bertil Murray som ledare - tar ytterligare ett steg tillbaka m.a.o. En strategisk reträtt, en vila.
Men jag tänker köra hårt med kroppen i "trygga ekan" om den inte har sjunkit ner i Trehörningen sen sist (då den läckte svårt ;o). Nåja, jag far väl vidare simmande i så fall.
Så stilla, så sval, så läkande skön...
Det finns mycket att skriva om även i påsktiden, men just nu njuter jag bara av påskens evangelium och av våren. Och om en halvtimme far jag till stiftsgården Breidagård på reträtt med Bertil Murray som ledare - tar ytterligare ett steg tillbaka m.a.o. En strategisk reträtt, en vila.
Men jag tänker köra hårt med kroppen i "trygga ekan" om den inte har sjunkit ner i Trehörningen sen sist (då den läckte svårt ;o). Nåja, jag far väl vidare simmande i så fall.
Så stilla, så sval, så läkande skön...