William Lane Craig om Jesus´ uppståndelse

Påskvänner!



Solen på himmelen slöt sina ögon
dagen då Jesus, vår Frälsare, led.
Dubbel förmörkelse skedde den fredag
då även solen på korset gick ned.
Men så, på påskdagen, var åter funna
bägge de solar, som syntes försvunna.
Halleluja! Halleluja!

Glad påsk!

Påskvänner!

1. Vid gryende dag
Maria begav
sej bort till sin Mästares grav.
Men häpen hon hör
av änglarna där:
"Din Herre,
din Herre
han är inte här!"

2. Av talet förskräckt,
bedrövad och stum
hon vet varken tid eller rum.
Och utan all tröst
på jorden hon är,
ty Jesus,
ty Jesus
hon finner ej där.

3. Med suckar och gråt
i tankar hon står,
från hjärtat de tårarna går.
Ty stenen togs bort,
men den hon höll kär,
försvunnen,
försvunnen
ur graven han är!

4. Maria, skall du
väl kunna få tröst
av örtagårdsmästarens röst?
Du hörde ditt namn,
du vände dej om.
"Maria,
Maria!"
Vem var det som kom?

5. Sjung halleluja,
du himmel, du jord,
och jubla med Psalmernas ord:
"Förgängelsen ej
Guds helige tär!"
Uppstånden,
uppstånden
ur graven han är!

Femte och sjätte akten

Påskvänner!

Idag läser vi särskilt femte och (ikväll) sjätte akten i Kristi lidandes historia. (Tack till Svenska Folkbibeln och Logosmappen som åter tillgängliggjort sammanställningen på modern svenska).

Ditt lidande har nått sitt slut.
O Jesus, du har kämpat ut
för oss den hårda striden.
Ej förrän frid åt oss du vann
du ville njuta friden.

Till 300-årsminnet av Johan Runius: vad Johan skriver till minne av Jesus och nattvardens instiftande

Påskvänner!

Jag får avstå från kvällens skärstorsdagsmässa - frun har bilen och är inne i Missionskyrkan i stan, och vi har en halvmil till Njutångers kyrka, plus att det här med nattvarden är lite knepigt i de blandade åldrar våra barn är i just nu. (Men att hjälpa till med nattvardsbordets avklädande hade de nog tyckt om). Våran Jonatan sa förresten när han var liten: "Idag är det stjärntorsdag. Undrar om vi får göra stjärnor på dagis idag?" Mamma. "Det heter inte stjärntorsdag utan skärtorsdag!" Jonatan: "OK, rosa saker då!"

Jag publicerar här ett "allmänt skriftermål" av lekmannen Johan Runius (1679-1713), en av Sveriges mest begåvade (och roliga!) poeter. Det är något (men verkligen inte mycket!) språkligt bearbetat och förkortat av mej. Klart vi skulle ha haft en modernare nattvardsundervisning på vers, men finns det någon nutida poet som också är så här lutherskt skarp - OCH evangelisk? Var så god och skriv i så fall!



VID ALLMÄNT SKRIFTERMÅL

1. Kom, hör och se, betänk och märk
de skönsta avskedsorden,
det allra främsta nådeverk
man hört och sett på jorden,
det största under själen vet,
det hav som högst kan svalla,
den heligaste hemlighet,
det största djup av alla
vi ändlöst djupt kan kalla!

2. Vår Herre Jesus i den natt
då han till slut förråddes,
till bords med tolv apostlar satt,
som av hans omsorg nåddes.
När framför sig han plågor ser
som själ och hjärta kränker,
se, på oss alla likväl mer
än på sig själv han tänker,
ett testamente skänker.

3. Till Faderns höga majestät
han lyfter håg och händer,
tar brödet, tackar, bryter det,
sen till de tolv sig vänder
och säger: Tag och ät nu här
de sönderbrutna bröden,
vet att min sanna kropp det är,
som nu givs ut i döden
att frälsa er ur nöden!

4. Han kalken ock i samma stund
välsignar och utskiftar,
varmed han då ett nytt förbund
och testamente stiftar.
Han säger: Drick nu av mitt blod
som blir för er utgjutet,
till bot för synd och övermod
och allt som blivit brutet!
Det gäller, det beslutet.

5. Se här, min själ, är Jesu bord
till hans och din förening.
Här är också hans klara ord
och ordens rätta mening.
Låt ej i denna handlingen
förnuftet reformera,
ej heller med förvandlingen
vidskepelsen regera,
det duger intetdera.

6. Tag ordet som det ligger här,
och tro just som det lyder.
När Jesus säger att "det är",
så säg ej: "det betyder".
Nej, tro att det är samma kropp
som för dig har måst svida,
ja, samma blod som haft sitt lopp
ur hjärtesår och sida
när Gud för oss fick lida.

7. Hur detta sker, den själv bäst vet,
som makten har att råda.
Hans vishet och allsmäktighet
är goda grunder båda.
Det är ej skämt, det är ej lek
att slå med ord den munnen,
som aldrig var med något svek
och något falskt befunnen,
ja, själva sanningsbrunnen.

8. Bröd är väl bröd, så tror vi rätt,
så har ock Skriften menat,
men på ett obegripligt sätt
med Kristi kropp förenat.
Vin är väl vin, förblir ock vin,
men därmed givs tillika
Guds blod till själens medicin,
kan ej för tvivel vika.
Guds ord kan aldrig svika.

9. När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på
hur gåvan av oss brukas,
ty denna spis ovärdiga
till andligt liv åtnjuter,
men alla obotfärdiga
sig själva utesluter
och Jesu tröst förskjuter.

10. Ja, över sin tillstängda själ
Guds dom de så ses draga,
och kroppen måste likaväl
en lika dom mottaga.
Som de i synd och säkerhet
har låtit själen somna,
så lär Guds dom, som Skriften vet,
sig över dem fullkomna
då liv och själ skall domna.

11. Vem än du är, så är det bäst
att du idag proberar
i vad för själ, du nattvardsgäst,
din Gud du härbärgerar.
Är själen full med styggelse
och du ej har bekänt det,
ej ringaste uppbyggelse
av detta sakramentet
du dig här då förvänte.

12. Se, otron är bland synders tal
en mäktig regentinna,
och den som tjänar Belial
en ryslig tjänarinna.
Där hon nu är, är också han,
där kan ej köttet tämjas,
och Kristus ju omöjligt kan
med sådant följe sämjas.
Han måste därvid vämjas.

13. Och du som låtit i förtret
med hat din själ upptända,
ack, ve dig då i evighet
om du, du oomvända,
till denna kärleksmåltid går,
du går den breda gata,
ty visst är det en dödssynd svår
med Kristi kropp sig mata,
men Kristi lemmar hata?

14. Och skulle någon tänka så:
Jag vill mig nu förnya
men strax till synden återgå,
som hunden till sin spya,
jag kan väl Gud som en god vän
på några dagar hysa,
men sedan åter fritt igen
åt gammal hemsynd mysa.
Ack, därvid må man rysa!

15. Ty hos en sådan Guds bords gäst
finns ingen tro och ånger.
Av honom blir Guds Son korsfäst
på nytt och flera gånger.
Ja, han på Kristi kropp och blod
ett fasligt mord bedriver,
och för hans stolta övermod
Guds nit och domariver
hans säkra lön då bliver.

16. Men är du tryckt och ångerfull,
med samvetssår och -sveda,
och ber om nåd för Kristi skull,
vid synden känner leda,
så skall du minnas dagen lång
den stora soningsdagen,
då för all ondska på en gång
Guds ende Son blev slagen
och vredesdomen tagen.

17. Ja, kom då hit i Jesu namn!
Gud själv vill dig då hägna.
Se, Jesus står med utsträckt famn
och vill dig väl undfägna.
Räds ej för din ovärdighet,
nej, fira glad hans minne,
ty där det finns botfärdighet
i hjärtats rum därinne,
där är ett värdigt sinne.

18. Du hjärta som av lagens hot
och hammare är krossat,
tro att han tar med fröjd emot
vad han så dyrt förlossat!
Så är ju verket väl begynt
och får ej mer förhalas.
Han ger dig själv fullgiltigt mynt
varmed din skuld betalas
och fallna barn hugsvalas.

19. Att Gud din synd förlåta vill,
på det kan du nu bygga.
På det får du nu ett sigill
som aldrig Gud vill rygga.
Den helga, dyra kropp och blod
som dig idag skall räckas,
ger kropp och själ mot döden mod,
du slipper nu förskräckas,
till liv skall du uppväckas.

20. Den som med Kristus är förent
skall evigt triumfera.
Så bed, min själ, bed tidigt, sent:
O Jesus, mig regera,
att jag mig så på denna jord
kan vid din nattvard visa,
att jag vid härlighetens bord
i himmelen får spisa
och dig med glädje prisa! 

Viktiga texter att reflektera kring under påsken

Påskvänner!

Viktigast är naturligtvis bibelläsningarna, se t.ex. Skärtorsdagens. Men även Anders Gerdmars artikel kring bibeltexterna, om en apostolisk bibelsyn kanske vi får tid att grunna på. Intressant inte minst för oss EFS-are att bita i. [Se även hans gästblogg hos Stefan Swärd!].

Och, så klart, Ulla Karlssons i fastetider ständigt aktuella texter Plocka bort talet om synd och skuld och slaktade lamm och Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer. För allt jag vet är människan fortfarande präst i Svenska kyrkan, och av inte så få kyrkomedlemmar (och präster?) betraktad som en modig sanningssägare. På sätt och vis är hon ju det också - hennes uppriktighet torde inte vara så alldeles vanlig ens bland liberalteologer. Hennes tankar återspeglar många nutidsmänniskors - kanske även våra egna - tvivel och frågor och måste tas på djupaste allvar även om man inte kan se hennes lära eller henne själv som kristen.

Och så förstås bollnäsrektorn Carl Gotthard Lianders skärstorsdags- och långfredagspsalm Från örtagården leder / Käy yrttitarhasta polku i såväl finsk som svensk version:






1. Från örtagården leder
till Golgata en väg
som Anden förbereder
och tecknar steg för steg.
Till paradis den vägen bär,
men en smärtornas väg det är.

2. Av kärlek till oss arma
vår Jesus den har gått.
Hans hjärta ömma, varma
sitt dödsstyng där har fått.
Till paradis...

3. Vi ser olivträdslunden,
där han i ångest ber,
i mörka midnattsstunden
sej själv till offer ger.
Till paradis...

4. Han ingen av oss glömmer,
han villigt tar på sej
de synder oss fördömer,
att frälsa dej och mej.
Till paradis...

5. De sköna himlens dräkter
så dyrt han köpte då
åt alla folk och släkter
som inför Gud ska stå.
Till paradis...

6. Kom, syskon, låt oss dröja
i tro vid korsets stam,
i andakt blicken höja
mot Frälsaren, Guds Lamm!
Till paradis...

7. Vi bara så kan lära
den evigt nya sång
till Guds och Lammets ära,
som sjungs hos Gud en gång.
Han allt för oss fullbordat har,
men en smärtornas väg det var.

Bachs passioner - Kristi lidandes historia

Påskvänner!

Visserligen är det i år Markusevangeliets version vi följer, men den här "Pedagogiska Matteuspassionen" (med svensk text) kan verkligen användas alla år! Fantastiskt samarbete mellan Matteus och "den femte evangelisten"! Soli Deo Gloria!

Här har ni förresten Kristi lidandes historia i Bugenhagens "kompilation" eller synopsis från de fyra evangelierna (med text från Svenska Folkbibeln). Lämplig när man ska sätta ihop s.k. påskspel. Liksom när man vill meditera kring "totalbilden". (Även om varje evangelists fokus och speciella budskap är värdefullt, som Anders Sjöberg brukar framhålla).

Och, återigen, här finns några passions- och påskpsalmer.

En god och Stilla vecka tillönskas er alla!

Nu är fred och harmoni.
"Hosianna!" sjunger vi.
Ja, men bakom hyllningsglansen
skymtar ändå törnekransen.

Bredda mantlar, fagra tal
döljer inte dödens kval.
Ändå du av glädje lyser,
kärlek till oss alla hyser.

Vägen till korset - i film för hela familjen

En väl använd timme för både barn och vuxna. Bästa Jesus-filmen jag sett, även om de gärna kunde ha haft med törnekronan. Passion of the Christ må vara mer "realistisk", men den kommer jag aldrig att se. Att det gjorde ont förstår jag ändå -  och riktigt hur mycket förstår jag ändå inte...

Gud har skapat stjärnorna,
han har skapat land och hav,
han har skapat berg och dal,
han har skapat mej.
Men det finns något som är ännu större,
det att Jesus gav sitt liv
för mej och hela världen
på Golgata.

Passionstid

Påskvänner!

Efter gårdagens gudstjänst i EFS-bönhuset i Njutånger nu på Jungfru Marie bebådelsedag gick några av oss över till 1200-talskyrkan och stängde altarskåpet. Sedan högläste vi i tur och ordning texterna för 5 söndagen i fastan - bl.a. om Abrahams offer. För att markera att passionstiden har börjat och för att inte för andra året i rad missa 5 söndagen i fastans ordinarie tema och läsningar.

Passion - ett ord för både lidande och lidelse. Som Gunnar Ekelöf skrev:

Att lida är svårt.
Att lida utan att älska är svårt.
Att älska utan att lida är icke möjligt.
Att älska är svårt.

För den som vill sjunga (eller läsa dikt) under passionstiden och påsk finns här en samling passions- och påskpsalmer.

En luthersk predikan på Jungfru Marie bebådelsedag

Eftersom jag misstänker att det i vårt land inte hålls särskilt många verkligt lutherska predikningar på Jungfru Marie bebådelsedag längre, knappt ens i förment "lutherska" sammanhang, vill jag - innan jag far och spelar på en begravning - ge ett prov på originalet (hämtat ur Huspostillan). Det kan faktiskt hända att vi oftare än vi gör borde återgå till byabönsseden och läsa en predikan av S:t Martin (med samtal). Kanske att även någon präst/predikant kan bli inspirerad?

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. Ängeln kom in och sade till henne: "Gläd dig, du benådade. Herren är med dig." Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sade ängeln till henne: "Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig."Ängeln svarade henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son. Och se, din släkting Elisabet skall på sin ålderdom också få en son. Hon som man har sagt är ofruktsam, hon är nu i sjätte månaden. Ty för Gud är ingenting omöjligt." Maria sade: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne. Luk. 1:26-38

Denna högtid firas på grund av det stycke i vår trosbekännelse, där det heter: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria." Detta är nämligen en viktig och oumbärlig trosartikeL Om inte skriften så tydligt och kraftigt undervisade oss om detta, så skulle vi inte ens kunna drömma något sådant. Alla andra kvinnor föder ju barn på ett och samma sätt genom sin mans tillhjälp. Vem skulle väl då kunna tro, att Gud skulle ställa fram denna enda jungfru och med henne företaga något nytt, något som aldrig förut i världen varit hört och inte heller härefter skall inträffa, så länge världen står, nämligen att hon blir moder, inte genom någon man, utan endast genom den helige Andes verkan. Det är omöjligt för förnuftet, säger jag, att veta eller tro detta. Ty detta rättar sig efter det vanliga talesättet: om jag gör och tror som andra, gör jag inte något galet.

Men en kristen måste alldeles förkasta det talesättet och i stället säga: "Om jag vill vara kristen, måste jag tro och göra det som andra inte gör." Guds verk tycks vara dåraktiga och omöjliga men är likväl stora och sker på ett underbart sätt. Så är det också med detta, att Maria, den rena jungfrun, blir moder utan att någon annan människa på jorden än hon själv vet om det. Det låter ju galet och omöjligt. Hade något sådant hänt förut, så kunde det förefalla sannolikt och bli trott. Men att Gud utväljer denna jungfrun ensam bland alla kvinnor och gör ett sådant underverk med henne, är något alldeles otroligt. Därför är de kristna ett särskilt slags folk, som är kallat till att predika och tro sådana artiklar, som inför världen innehåller idel dårskap och orimlighet. Men just därför skall de så mycket flitigare höra predikan och lära Ordet. Ty den som utanför Guds ord vill spekulera över sådant, är snart förlorad. Nu firar man emellertid denna högtid för att denna artikel om Kristi avlelse skall förbli fast och viss i de kristnas hjärtan. Alltså vill vi betrakta denna artikel, så som evangelisten skriver därom och lära oss hur denna underbara händelse gick till.

Vi vill dela denna predikan i tre delar. Första delen skall handla om jungfru Marias person, att hon är av Davids hus. Andra delen om ängelns förkunnelse, i vilken han undervisar om Herren Kristus och hans ämbete. Den tredje om jungfru Marias tro.

I. Om jungfru Marias person

Evangelisten uttrycker sig helt kortfattat i fråga om jungfru Marias person. Han omtalar inte, i vilket stånd eller i vilken ställning hon befann sig, eller vad hon hade för sig, när ängeln kom till henne. Inte heller säger han något om i vilken gestalt ängeln visade sig för henne. Den som gärna vill veta något om detta, får nöja sig med de mycket enkla och enfaldiga föreställningar, som berättelsen och profetiorna ger anledning till. Att hon inte levde i något särskilt välstånd, antydes klart av berättelsen. Sedan kan man då lätt gissa, hurudant levnadssätt en sådan fattig jungfru förde. Hon har väl tjänat hos någon vän och förrättat vanliga hushållssysslor, liksom en annan tjänarinna, som är enkel, from och rättskaffens. Och det är mycket möjligt, att hon sysslat just med sådant husligt arbete, då ängeln kom till henne med detta budskap. Ty man finner i många berättelser, att änglarna kom till människor, just då de gick i sitt kall och skötte sina sysslor. Så visade sig ängeln för herdarna, då dessa vaktade sin hjord. För Gideon syntes han, då denne tröskade korn och för Simsons moder, då hon satt på marken. Kanske stod jungfru Maria ensam i en vrå och bad som ett fromt barn om Israels förlossning. Ty änglarna infinner sig särskilt gärna vid bönen.

Evangelisten nämner inte ett ord om, vem jungfru Maria var till härkomst eller stam. Om Josef, som hon var förlovad med, säger han, att denne var av Davids hus. Därpå ligger dock inte för oss så stor vikt. Däremot är det angeläget, att vi vet, att jungfru Maria var av Davids hus. Men evangelisten håller det för överflödigt att säga något därom, eftersom det på förhand så noga givits tillkänna av profeterna, att Kristus skulle komma av Davids hus och kallas Davids son. En sådan profetia är bland andra också denna: "Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt." Jes. 11:1. Här anger profeten tydligt, att Isai stam måste bestå, ända till dess att Kristus föddes av den. Emedan nu det barnet inte har någon fader på jorden utan endast en moder, så måste alltså denna moder vara av Davids stam och blod. Annars kunde hennes barn inte sägas vara Davids son, avkomling och arvinge.

Detta språk anger också noggrant tiden liksom löftet i 1 Mos. 49:10. Profeten liknar nämligen Kristus vid ett skott, som skjuter upp ur en gammal stam och ur roten. Ty Davids stam var då så gott som utdöd. Den hade inte mer något anseende, och det fanns inte heller många medlemmar kvar av den. Således liknade denna härliga och konungsliga släkt nu ett träd, som inte blott hade förlorat grenar och blad utan också var förtorkat ända till stammen. Så brukar Gud förhålla sig, när han vill uträtta något. När var och en misströstar och tänker: "Av detta kan det inte bli någonting", då först börjar Gud och gör mycket härligt och stort, som ingen människa kunnat förmoda. Så gick det också här. Just då spiran, såsom Jakob säger, blivit tagen ifrån Juda och denna släkt sjunkit ned i den största ringhet, kallar Gud fram denna fattiga tjänarinnan, jungfru Maria, och uträttar genom henne det underbara verk, som alla profeter och patriarker predikat om, och som hela världen förtröstat på.

Hur detta gick till, därom skriver Lukas i fortsättningen: Ängeln kom in till henne, hälsade henne och lät henne veta, att hon hade en nådig Gud. "Hell dig, du högtbenådade", säger han. Detta är höga och innehållsrika ord. Och den fromma jungfrun blev med rätta mycket förskräckt, när hon hörde dem och tänkte på vad detta kunde vara för ett budskap. Om hon strax vid första åsynen förstod, att det var en ängel, kan vi inte veta. Av Lukas ord förefaller det nästan, som om hon inte hade känt honom. Ty han säger, att hon blev förskräckt, inte för ängeln utan för hans tal och hälsning.

Det var nämligen en ovanlig hälsning. Och hon måste säkert också efteråt tänka, att det var ett ovanligt budskap, han kom med. Han började ju så: "O, Maria, salig är du! Vilken nådig Gud har du inte! Ingen kvinna är född på jorden, mot vilken Gud bevisat en sådan nåd. Du är kronan för dem allesamman." Sådana ord kom säkert den fromma jungfrun att rodna. De förvånade henne väl till den grad, att hon inte visste, var hon var. Därför tröstar ängeln henne och förkunnar henne, vad Gud vill uträtta med henne och vartill han vill bruka henne. Frukta inte, Maria, säger han, ty du har funnit nåd för Gud! Lägg väl märke till detta ord! Det skulle inte bara tjäna till att trösta jungfrun utan också till att förhindra det gruvliga avguderi, som sedan genom påven och munkarna insmugit sig bland de kristna och som ännu är gängse hos de påviska. Ty dessa gör en gudinna av jungfru Maria och tillskriver henne all makt i himmel och på jord, såsom om hon hade den av sig själv. Ty visserligen är Maria välsignad över alla kvinnor, eftersom sådan nåd och ära inte kommit någon annan kvinna till del. Men med detta ord sänker ängeln henne ned och gör henne lik alla andra heliga, i det att han klart och tydligt säger, att det hon är, är hon av nåd och inte av förtjänst. Det måste ju finnas en skillnad mellan den som ger nåd och den som tar emot nåd. Man skall ju söka nåd hos dem som ger nåd och inte hos den som själv åtnjutit nåd. Så har man inte gjort i påvedömet. Alla vände sig till jungfru Maria. Hos henne sökte och hoppades man mer nåd än hos Herren Kristus. För att kunna bemöta den villfarelsen, bör du lägga väl märke till detta ord: "Maria, du har funnit nåd för Gud." Lär dig därav att anse henne för en människa som har fått nåd, inte för en som skall meddela nåd. Till detta är nämligen barnet, vår käre Herre Jesus sänd. Det har nämligen skett för att vi hos Honom skall söka nåd och genom honom komma till nåden. Därför säger Johannes döparen (Joh. 1:16): "Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd."

II. Om ängelns förkunnelse

Nu vill vi också höra ängelns budskap. Han talar så: "Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son." Detta är det första stycket av den himmelska predikan, den första uppenbarelsen om vår Herre Jesus Kristus. Här finner man båda delarna. Först att han är en sann och verklig son av jungfru Maria, av henne avlad i moderlivet och född till världen. Hur han blivit avlad skall vi tala mera om längre fram. Och för det andra att han är Guds sanne och verklige son, i evighet född av Gud. Orden är klara och tydliga: "Du skall bliva havande och föda en son." Alltså är detta barn en sann människa, som har kropp och själ liksom en annan människa, och som är i moderlivet danad, närd och utvecklad såsom ett annat barn. Det är alltså en skadlig villfarelse, som några i forna tider drivit, att Kristus inte haft någon verklig och naturlig kropp. Likaså lär i våra dagar somliga, särskilt vederdöparna, att han inte av jungfru Maria antagit vare sig kött eller blod. Ty om det varit på det sättet, hade han inte kunnat vara Davids son, och evangelisten kunde inte ha uttryckt sig så: Du skall bliva havande (eller egentligen: Du skall avla i ditt liv). Emot denna och annan villfarelse bör man ge akt på dessa ängelns ord. Den som vill förneka dem, honom får man låta fara som en vansinnig människa och bör inte längre ha något att skaffa med honom.

Det är också ett kraftigt vittnesbörd mot de villolärare, som inte velat låta Kristus vara en evig, allsmäktig Gud, att ängeln här säger: "Han skall kallas den Högstes son." Man skall alltså predika och tro om honom, att han är Guds Son. Vi vet ju, vad som menas med en son, nämligen en som är född av någon. Är nu Jesus, som är född av jungfru Maria, Guds Son, så följer därav, att han är Gud. Ty vad Gud föder, måste vara av hans väsen, art och beskaffenhet, d. ä. lika evigt, allsmäktigt, rättfärdigt och levande. Man må vrida sig hur man vill, så kan dock den som inte vill bedraga och förvilla sig själv, inte komma förbi dessa ord. Utan han måste låta det barn, som är fött av jungfru Maria, vara sann, evig och allsmäktig Gud. Detta ger ju också ängeln tillkänna, då han i fortsättningen säger: "Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."

Detta är ju kraftigt och uttryckligt talat om, att vår Herre Jesus är på en gång evig Gud och sann, verklig människa. Ty tänk efter: Vilken tron och vilket rike har David haft? Var det inte Israels folk, som bodde här på jorden, i Kanaans land? Skall nu detta barn besitta sin fader Davids tron, så måste han liksom hans fader David vara människa. Ty annars kunde varken David kallas för hans fader eller han för Davids arvinge. Men sedan blir här en mycket stor olikhet. David dog och lämnade sin tron och sin regering åt sin son Salomo. Denne dog också, och så dog den ene efter den andre ända till barnet Jesus. Han intar Davids tron men besitter den inte endast en tid bortåt, som David och dennes arvingar efter köttet, utan besitter den i evighet, så att på hans rike inte skall bliva någon ände.

Lär dig då att sammanställa dessa två saker. Barnet är fött av jungfru Maria, äter, dricker, sover och vakar som en annan människa. Därav följer, att han också måste dö som en annan människa. Därför bekänner vi ju också, att Kristus dött på korset och blivit begraven. Allt detta hör med till det timliga livets natur och beskaffenhet. Och likväl säger ängeln om det barn, som jungfru Maria skall föda, att det till evig tid skall sitta på sin fader Davids tron. Att dö och att regera i evighet är ju två motsatser, som inte kan förlikas med varandra, och ändå skall de förenas hos denne person. Han dör, men på samma gång kan han inte dö utan skall regera i evighet. Då skulle jag gärna vilja veta, vem som kan tilltro sig att förlika dessa två stycken med varandra på annat sätt än genom den enda artikeln, att denna människa, som är född av jungfru Maria, är inte endast människa utan också Gud. Såsom människa måste han dö. Men såsom en sann och verklig Gud kan han inte dö utan är herre över döden, och döden kan inte behålla honom.

Men om döden inte skall och inte kan döda honom, så skall inte heller synden ha någon makt över honom. Ty liv och synd kommer inte överens. Där synden är, kan inte livet vara, utan där måste döden råda. Och tvärtom: där livet är, kan ingen synd finnas, utan där måste vara idel rättfärdighet och fullkomlig uppfyllelse av lagen. Varav kommer det sig då, att människan Kristus måste dö, fast han inte är en syndare utan rättfärdig och utan all synd? Här möter oss nu den stora och underbara trösten, att vi får anse vår Herres Kristi död och bortgång för en oskyldig död, som han fått lida inte för egna utan för andras synder. Han har nämligen lidit den för våra synders skull, på det att vi genom hans död må bli förlossade från synden och få evigt leva med honom.

Ängelns ord är korta, men de innehåller över måttan mycket. De lär oss att rätt och noggrant känna denna människa, som är född av jungfru Maria. De lär oss, att han är en verklig Gud, att han har blivit människa, att han skall dö, fastän han är Guds Son och fri från all synd och därför inte kan dö, och slutligen lär de oss också, att han skall evigt besitta och regera det rike, som han har ärvt efter sin fader David. Således är i honom människa och Gud en person, som dör och ändå lever evigt. Döden träffar honom för andras synders skull. Livet däremot har han i sig själv genom sin egen rättfärdighet och oskuld. Därför bör vi tillägna oss hans död och veta, att den har skett för vår skull, på det att vi därigenom skulle bli fria från synd och död och bli evigt saliga. Detta förkunnar ängeln för den fromma jungfrun, på det att hon må glädja sig över detta barn och låta all fruktan och alla bekymmer fara. Men det var inte hon ensam som skulle ta detta åt sig. Det angår också oss. Fast denna fromma jungfru ensam är moder till detta barn, så hör därför också vi till det barnets rike, så att det skall regera över oss. Annars skulle det stå mycket illa till med oss. Allt vad vi är och har är timligt och varar blott en ganska kort tid. Ty vad är fyrtio, femtio eller till och med hundra år? Den däremot som befinner sig i ett rike, som är evigt, har det väl ställt för sig och har skäl att dansa sin väg fram, om han också skulle vara den eländigaste människa på jorden. Ängelns förkunnelse går nu ut på, att han vill göra det timliga livet rätt litet och obetydligt för oss. Det finns ju så mycken fara, synd och död däri. Han talar däremot om ett konungarike, vars like aldrig blivit upprättat på jorden, ett rike som är evigt och inte har någon ände. I ett sådant konungarike skall det inte finnas någon död inte heller någon synd, ty synd och död hör tillsamman. Inte heller Guds vrede kan finnas där, utan allt är idel nåd och barmhärtighet. Ty näst efter sin Son är livet den högsta skatt, som Gud skänker oss. Vem skulle inte då av hjärtat vilja vara i ett sådant rike? Vem skulle då längre bekymras över, att han en tid måste vara här nere på jorden, där intet annat finns än synd, död, bekymmer, ångest och nöd, när han sedan får det riket? Så ville ängeln göra detta livet likgiltigt och värdelöst för oss med alla konungariken, makt och prakt och allt vad världen har. Ty allt detta är ovaraktigt och förgängligt och ingenting annat än ett syndens och dödens rike. Men han vill med sina ord också hänvisa oss till denne konung, vars rike inte skall ha någon ände som andra konungariken.

Hur man nu skall komma till denne konung och detta eviga rike, får ni höra predikas om året runt, kära vänner. Man skall ta emot evangelium, fast tro vad Kristus lovar oss och sätta all sin förtröstan och tillförsikt till honom, som genom sin död och uppståndelse förvärvat sig ett sådant rike. Ty att han gjort det, betyder att han hjälpt oss från evig död till evigt liv. Ty om det riket skall evigt bestå, måste han också ha människor som lever evigt. Han skall vara konung över Jakobs hus. Det är alltså fråga om människor, inte om änglar, inte heller om oskäliga djur. Skall nu människorna leva evigt, så måste synd och död skaffas bort. Det livet borde vi söka efter och förakta det timliga livet här nere. Men vi gör vanligtvis tvärtom och bär oss åt så, att man tydligt kan förstå, att vi skulle alldeles glömma det eviga, om vi hade fullt upp av det timliga.

Detta är det första stycket av ängelns predikan. Det syftar framförallt till att lära jungfru Maria och oss alla, vad det är för ett barn, som hon skall föda, nämligen att det inte är ett vanligt barn sådant som alla andra. Det skall väl vara likt andra barn däri, att det har kött och blod, lemmar och annat som barn brukar ha, att det behöver torkas och tvättas, samt att det skall äta och dricka, sova och vaka. Men det är olikt andra människobarn däri, att det är Guds Son och skall regera i evighet. Och det skall inte bara för egen del leva evigt, utan det skall också i sitt rike upprätta ett evigt liv, så att de som är i det riket skall leva evigt och inte skadas vare sig av synden eller av döden.

Ängeln fortsätter sin predikan och förkunnar, att eftersom detta barn skall i så viktiga avseenden vara olikt andra barn, skall det också bli avlat på ett helt annat sätt än alla andra. När Maria tagit emot budskapet om, att hon skulle föda en son, som skulle kallas Guds Son, förundrade hon sig och frågade ängeln, hur detta skulle ske, eftersom hon inte visste av någon man. Och då svarade ängeln och sade: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son."

Efter naturens vanliga lopp och Guds ordning kan Maria inte bli havande av sig själv. Likväl skall hon bli det utan att veta av någon man. Hur skall nu detta tillgå? Detta är det underbara verk. som ängeln här talar om, och som ingen människa med sitt förnuft kan fatta, nämligen att denna jungfru skall bli havande inte av någon man utan av den helige Ande. Och hur detta skulle ske kan ängeln själv inte beskriva med något bättre eller tydligare uttryck, än att den gudomliga kraften skall överskygga henne. Med detta får vi nöja oss utan att vidare bekymra oss om hur det gått till. Vi kan dock inte fundera ut det. Det är en gudomlig kraft, som inte låter sig fattas med vår tanke.

Men så mycket kan vi fatta och förstå: när denna jungfru blir havande endast genom den helige Ande, blir hennes kött helgat, och det som föds av henne blir heligt och alldeles utan synd. Därför ger ängeln barnet Kristus, som ännu är i moderlivet, ett sådant namn, att han kallar det för "det heliga". Han säger: "Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son." Med detta ord gör ängeln en lika stor åtskillnad mellan detta barn och alla andra barn, som där är olikhet mellan dess avlelse och andra barns, varom förut är talat. Ty fastän Johannes döparen och flera andra blivit helgade i moderlivet, är de dock avlade såsom oheliga och har blivit helgade efter sin avlelse, vilken skett i synd. Men detta barn är ett heligt barn, hos vilket det aldrig funnits någon synd. Det har inte blivit helgat utan helgar själv allt.

Detta tjänar nu till, att vi skall lära känna oss själva, att vi av naturen är oheliga och syndiga och alltså i det stycket alldeles olika detta barn. Men det skall också tjäna till, att vi skall veta, till vem vi skall vända oss, när vi vill bli befriade från denna ohelighet och synd. En tiggare går inte, om han vill ha pengar, till en annan tiggare, som inte heller äger något. Nej, han får vända sig till en rik man som inte är snål utan gärna ger. Så ock, när vi vill bli fria från synden och bli heliga, då skall vi inte gå till dem som är likadana syndare eller människor sådana som vi och själva behöver nåd. Utan vi skall i stället hålla oss till detta barn, som är heligt. Varför går då de påviska till jungfru Maria, Petrus, Paulus och andra helgon och ber, att Gud måtte låta deras förbön och förtjänst komma oss till godo? Det är visst sant, att de är heliga och att Gud har dem kära. Men de har inte den heligheten av sig själva, utan det är en skänkt helighet, som de av nåd har blivit ägare till. Nådens brunn finner man inte hos dem. Där är inte själva källan utan endast vatten, som hämtats upp ur den. Men detta barn är fött av Gud i evighet och kallas därför Guds Son samt är avlat av Maria genom den helige Ande. Fastän det har kött och blod, är detta kött och blod alltigenom heligt och obesmittat av synd. Här är nådens rätta brunn och källa, och till den måste vi hålla oss, om vi vill vara heliga och utan synd.

Skälet till att detta heliga barn blev fött är också just det, att vi, oheliga och syndfulla människor, låg under Guds vrede i dödens våld och inte kunde hjälpa oss själva ur sådan nöd. Skulle vi få hjälp, måste det ske genom en, som själv var utan synd och kunde hjälpa andra ur synden. Och det är vår käre Herre Kristus, evig Gud och likväl sann människa. Han är avlad genom den helige Ande i den rena och fromma jungfru Marias liv och född till världen, för att vi skall komma till honom, hålla oss till honom och trösta oss av hans helighet. Om man i påvedömet hade predikat för människorna om Kristi helighet, så som ängeln här gjorde, skulle väl det avguderi ha uteblivit, som man bedrivit med de avlidna helgonen. Men man har läst orden och likväl inte visat folket till Herren Kristus såsom den, som ensam är helig och ensam kan göra helig. I stället har man satt allt sitt förtroende till helgonen. Gud förlåte dem det.

Detta är nu den käre ängelns predikan om barnet Jesus. I sammanhang därmed ger han också Maria underrättelse om, att den gamla Elisabet också är havande med en son på sin ålderdom. Till detta lägger han ett skönt och trösterikt språk, att för Gud är intet omöjligt. Men detta vill vi låta vara så länge och i stället övergå till det tredje stycket.

III. Om jungfru Marias tro

När den rena jungfrun noggrant fått reda på av ängeln, vad Gud ville göra med henne, svarar hon och säger: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Detta är ett förträffligt svar. Man finner inte däri bara en stor och ovanlig ödmjukhet utan också en stor tro och en hjärtlig kärlek till alla människor. Ty först överlämnar hon sig i all ödmjukhet och fullkomlig lydnad: "Se, jag är Herrens tjänarinna." Därmed vill hon säga: "Se här är jag. Min Gud och Fader i himmelen må göra med mig vad som helst, så är jag villig därtill. Och fastän jag är alltför ovärdig till detta, som du talar med mig om, så tar jag ändå med glädje och tacksamhet emot denna Guds nåd och välgärning." Ty att hon säger: "Ske mig såsom du har sagt", är ett tecken till, att hon av allt hjärta önskar samt gläds och är förnöjd över att den saliga stund nu är kommen, då djävulens huvud skall söndertrampas och de fattiga och eländiga syndaträlarna frälsas. Detta önskar hon av hjärtat, och hon är glad, att Gud vill använda henne till detta. Men hon gläder sig inte för sin persons och äras skull, utan därför att hon vet, att genom detta barn både hon och hela världen skall frälsas från synd och död. Hon tror båda delarna: först att Gud skall med henne utföra det verk, som han sagt och, för det andra, att detta barn skall ha ett evigt rike och frälsa både henne och hela världen från djävulens rike och döden. Genom denna tro och intet annat har hon blivit salig och fri från döden. Hon har alltså inte blivit det genom den gärningen, att hon fött Guds Son till världen. Detta var visst en ovanlig nåd och härlighet, som hon själv bekänner i sin lovsång: "Härefter skall alla släkten prisa mig salig." Men Guds barn och delaktig i det eviga livet blir hon endast, genom att hon om detta barn tror, vad ängeln förkunnar om honom, nämligen att han skall helga henne och av nåd skänka henne det eviga livet.

Men medan hon ensam äger den härligheten att bliva Guds moder och föda Guds Son till världen, bör vi alla tillsammans med henne tro, att detta barn är heligt och skall ha ett evigt rike och skall helga oss.

Om denna händelse är det som man på denna högtid skall predika, på det att den trosartikeln må bli befästad bland oss, att vår käre Herre Kristus, som är avlad av den helige Ande, är både sann Gud och sann människa i en person. Det skall vara vår berömmelse emot djävulen och alla varelser, att vi fått den äran, att Gud själv är och kallas vårt kött och blod. Så nära har han inte förbundit sig med någon varelse som med människan. Redan det vore nog att bereda oss stor glädje, att han vill bo i människan och umgås med henne. Men nu har han till och med själv blivit, vad vi är och kommit oss så nära, att han har en sådan natur, en sådan kropp och själ som jag och du har, endast med undantag av att allt hos honom är heligt men hos oss syndigt. Denna ära, som Guds Son bevisat oss, arma människor, förtryter djävulen på det högsta. Ty han unnar oss inte den berömmelsen, att vi kan säga: Mitt kött och blod är Gud, sitter där uppe i härlighet och regerar himmel och jord.

Därför är vi skyldiga att tacka Gud för denna nåd och gåva, att han insatt oss i så stor och hög ära och låtit sin Son bli människa. Annars ser det ofta ut som om Gud skulle vara fiende till världen. Men här ser vi, att det inte är sant, eftersom han befryndat och förbundit sig så nära med oss människor, att han inte endast velat bo i oss utan själv personligen bli människa.

Denna nåd firar vi i dag. Och vi gör det för att tacka Gud för att han genom sin Sons heliga födelse har helgat vår orena och oheliga födelse och utgjutit den välsignelsen över oss alla, att vi genom honom skall bli heliga och saliga. Och därtill har vi hans kära ord, det heliga dopet och den högvärdiga nattvarden.

Gud, vår nådige Fader, sände sin helige Ande i våra hjärtan, att vi må detta tro och därigenom bli evigt saliga. Amen.

Min själ berömmer Gud med fröjd,
min ande gläder sej,
ty Gud, min Frälsare i höjd,
har sett i nåd till mej.

Samtal om EFS?

Påskvänner!

Nu när administratören - tack! - efter ca en veckas förfrågan givit mej tillträde till "den slutna gruppen" Samtal om EFS - längtan och identitet, ser jag att gruppen verkar halvt avsomnad efter ett drygt års tillvaro. Det är flera veckor sedan senaste inlägget, och sedan i somras har inte mycket hänt (aktiviteten verkar ha varit som störst för ca 1 år sedan). Trots att jag knappast  - ännu ;o) - skrämt bort någon därifrån, och trots att bl.a. Eskil Jonsson, Lisa Minnhagen, Bengt "Begis" Gustavsson, Marianne Hellgren och min nuvarande arbetskamrat Bernth Alexandersson (jo, det är mest killar, även om t.ex. min distriktsföreståndare Margareta Westin Olsson också synts) under 2012 gjort förtjänstfulla försök att hålla ångan uppe. Och varken mina (5!) motioner till förra årskonferensen - rätta mej gärna om jag har fel - eller, mer förvånande, Mekane Yesus-kyrkans avbrutna relation med Svenska kyrkan verkar ha satt några större spår i debatten. Däremot har Eskil Jonsson för någon månad sedan initierat en mycket viktig diskussion med anledning av sin debattartikel i Kyrkans Tidning - "Kris för lutherdomen?", en diskussion som dock tyvärr inte många verkar ha hakat på.

Är inte detta forum Samtal om EFS alltför viktigt för att läggas på is? (Även om en faste- eller påskpaus säkert kan vara nyttig). Eller finns det något ANNAT forum som NU är det verkliga "inne-forumet"? Jag visste ju inte om Samtal om EFS-gruppen utan märkte bara att det gamla Facebook-forumet - som f.ö. då var mitt enda skäl att ansluta mej till Facebook! - med den gamla EFS-symbolen inte längre fanns eller fungerade. Inte för att just jag måste ha tillgång till alla forum, men för att det verkligen behövs en plats där exempelvis motioner till årskonferensen kan diskuteras fritt. Hade jag känt till Samtal om EFS hade jag förstås redan ifjol velat initiera ett samtal om motionerna - särskilt som jag själv var på ett konfirmandläger på Graninge stiftsgård under hela konferensen.

Kanske är det ändå nygamla Budis som fortfarande är det Verkliga debattforumet för EFS? Om man skriver tillräckligt kort och sällan för att komma in där, vill säga. Eller också är det motioner till årskonferensen som gäller...

Diskussionen på missionsföreståndarens blogg

Eftersom missionsföreståndaren inte vill att hans blogg ska utvecklas till någon debattsajt, och den flitige men kortfattade debattören Anders Bergstedt med fog undrar var EFS-debatten då egentligen ska föras (men samtidigt tycker att jag tar för stort utrymme och gör det för lätt för mej), erbjuder jag härmed detta forum för den som undrar var EFS egentligen ställer sej i konflikten mellan Svenska kyrkan och Mekane Yesus-kyrkan. 

För att rekapitulera tog EFS:s missionsföreståndare Stefan Holmström för en månad sedan på sin blogg upp vad som hänt mellan Mekane Yesus-kyrkan och Svenska kyrkan (och därmed även på något sätt - fast ändå inte - Evangeliska Fosterlandsstiftelsen). Erik Thors undrade då i kommentarsfältet hur det egentligen är med EFS inställning i dessa frågor: "Kan/bör en EFS-präst viga samkönat?" Styrelseledamoten Bengt "Begis" Gustavsson svarade: "Det är fortfarande upp till prästen att avgöra den frågan. Efs bör som inomkyrklig rörelse inte uttala en egen ståndpunkt. Det har aldrig varit vårt uppdrag. Att rörelsen har medlemmar som gärna går in i samtalen från olika horisonter är en annan sak. Och DET är i sin ordning. Därmed ger jag också mitt svar på frågan om vår lojalitet: Den är med SvK."

Jag skrev då följande:

Begis, tack för att du som vanligt kör med öppna kort! Men det här hör, menar jag, till vår portalparagraf om att stå fast vid en evangelisk-luthersk bekännelse (som inte kan reduceras till att enbart handla om huvudartikeln rättfärdiggörelsen). I motsats till ämbetsfrågan kan man knappast hävda att äktenskapsfrågan inte är behandlad i bekännelseskrifterna (inkl. Stora katekesen) eller i vår Herres undervisning (1 Mos. 2 och Matteus 19). 

Att EFS inte skulle kunna ha en egen och gemensam uppfattning om huruvida det finns någon gudomlig och mänsklig vits med att ha en mamma (eftersom även pappor kan föda barn?) eller med man+kvinna-förbundet (varken särskilt välsignat eller särskilt väldesignat enligt ÄB), nej, det finns inte på min karta. Man kan prata om pastorala hänsyn och förbön/välsignelse på enskild pastors ansvar hur mycket som helst (vilket jag själv har gjort), men äktenskapsdeformen 2009 är så renodlat queer att inte bara homofober reagerar. Ideologin bakom den borde ju om den slår igenom alldeles få oss att slå ut väggarna mellan "damernas" och "herrarnas", som ju bygger både på en markerad heteronorm - det sexuella tabut mot det egna könet - och de traditionella könsbegreppen.

Svenska kyrkans ledning gör det ju faktiskt nu till en människovärdesfråga att förneka könets relevans t.o.m. i könsliv och föräldraskap! (Och för oss kyrkomusikarbetare och övriga anställda finns inga samvetsklausuler, bara för prästerna). Däremot accepterar kyrkoledningen tigande den pågående utsorteringen och avlivningen av foster med Downs syndrom. Hm...

En annan sak är att det inte är Wejryd som hotar med indraget bistånd, det är EECMY som helt frankt säger upp samarbetet trots sämre ekonomiska utsikter som följd. Och bl.a. Antje Jackelén har helt rätt i att vi i relation till EECMY måste markera att kränkningar mot homosexuella strider mot evangeliet - men queerdeformen och dess definition av kränkningar är i alltför hög grad löjeväckande (nu anser ju ÄB att vi kränker folk genom att förneka att män kan föda barn!) och gör det inte precis lättare att kommunicera det vettiga vi faktiskt kan ha att bidra med.

Anders Bergstedt begärde då svar av missionsföreståndaren på de "frågetecken som uppstått beträffande EFS ståndpunkter" och skrev att han fått intrycket att Stefan Holmström ligger lågt för att inte skapa konfrontation och riskera ekonomisk dramatik. Samtidigt påstod han att frågan om samkönade äktenskap inte är någon enkel fråga och att jag, Andreas Holmberg, i alla debatter tar stort utrymme (jo, jag skriver som regel längre än Anders om än kanske inte oftare) och gör det för enkelt för sej. Det sista håller jag ju inte med om, förstås, så jag svarade (det blev mycket om kartor, men jag låter det stå kvar):

Jo, Anders, det ÄR en enkel fråga för en kristen kyrka (precis som polygami). Queeräktenskapet, där vi nu inte ens i kyrkan ska ha kvar ett särskilt ord för förbundet mellan man och kvinna, mellan mor och far, fanns inte på kartan ens hos Anders Wejryd förrän staten fattade ett beslut som de politiska partierna sedan knallade över till kyrkomötet och drev igenom även där å Svenska kyrkans vägnar. Via Svenska kyrkan påverkade staten/partierna sedan GF-kyrkan (som aldrig vågat könsneutralisera äktenskapet själva).

Vad som onekligen är en knepigare fråga - gäller även polygamin på t.ex. missionfälten! - är den pastorala hanteringen av en utsatt grupp, "oskicklig till äktenskap" (Matt 19 KB1917), och där har jag inte alls "gjort det enkelt för mej" utan varit mer liberal än de flesta EFS:are i fråga om möjligheter till pastorala undantag, förbön/välsignelse o.s.v. Men jag har, liksom t.ex. Esbjörn Hagberg och andra, visats vara en "nyttig idiot", eftersom de pastorala undantagen utnyttjades till en generell carte blanche (precis som vissa krafter nu vill göra även beträffande polygamin).

Jag erkänner att jag, ofta just för att jag INTE vill förenkla för mycket, skriver längre inlägg än du, Anders ;o). Men du skriver å andra sidan ofta fler ;o). F.ö. håller jag med dej om att frånvaron av vettigt debattforum är ett stort problem - i varje fall för oss som tycker att öppen debatt behöver föras. Bl.a. du och Begis har länge gjort en viktig insats för att hålla den vid liv (liksom Mandor på sin tid) och det tackar jag uppriktigt för - ni får gärna ta ännu mer utrymmme!

Tack till missionsföreståndaren för kommentarsmöjligheten; att han skulle hinna svara på alla kommentarer finns inte på kartan; vi får vara nöjda om han alls hinner ögna igenom dem. Men en sammanvägning av och allmän kommentar till reaktionerna här och på andra håll inom EFS (på lite sikt) är inget orimligt önskemål från din sida, Anders.

Missionsföreståndarens senaste redogörelse för läget (igår 12 mars) tyckte jag var bra och instämde på följande sätt i kommentarsfältet:

Ja, det är ett stort böneämne. Jag hoppas nu att EFS inte frestas tala med kluven tunga och inför kyrkoledning och mer "liberala" EFS-are hävda att vi inte så alldeles definitivt har intagit någon ståndpunkt i fråga om äktenskapet - eller i varje fall inte ämnar driva frågan om en "återställare" - medan vi inför Mekane Yesus-kyrkan överdriver vår mycket modesta kritik mot kyrkomötesbeslutet 2009 och ivrigt betygar vår totala uppslutning kring heteronormen.

Och jag hoppas och ber att EFS - trots styrelseledamoten Bengt "Begis" motsatta ståndpunkt - öppet ska arbeta för ett återinförande av 2008 års äktenskapsbegrepp, i vår kyrka åtminstone, och JUST DÄRFÖR med trovärdighet ska kunna attackera verklig homofobi var den än sticker upp sitt fula tryne, i Etiopien eller i Sverige. (Queerideologin och homofobin parasiterar ju på varandra; just nu driver t.ex. Öst- och Västeuropa isär i varsitt dike i den här frågan. Väst upplöser könsbegreppen medan Öst och i viss mån syd stiftar alltmer drakoniska lagar). 

Men nu ska jag snart sluta skriva så att inte Anders B. tycker att jag tar för stort utrymme och gör det för enkelt för mej. EFS´ och Svenska kyrkans situation just nu påminner mej om berättelsen om mannen, pojken och åsnan. Den som vill göra alla till lags får till slut - bära åsnan.

F.ö. har både jag och andra - t.ex. Erik Thors - nu länge ställt oss frågan: Får och kan präster inom vår rörelse viga två personer av samma kön till äktenskap (OBS!) med varandra - d.v.s att i både ord och handling förneka att det finns någon särskild (biologisk, social eller gudomlig) vits för ett barn med att ha en mamma - eller för den delen med att ha en pappa? Jag har hittills bara hört att de i så fall ska prata med missionsföreståndaren först. Men om missionsföreståndare och styrelse inte har sådan tillsyn över rörelsens andliga ledare och företrädare att ni kan vägra dem viga - eller vägra dem att om sådan vigning sker längre företräda EFS - så har ju 90-talsvigningarna [av predikanter till präster] definitivt inneburit att EFS´ teologi glidit EFS ur händerna och att liberalteologiska biskopar är våra ledares andliga ledare (inte bara stiftschefer)! Och kan vi då uppriktigt inför EEMCY hävda att EFS har någon egen och tydlig ståndpunkt i äktenskapsfrågan?

Dag Sandahl mitt i prick om vårt evangelisk-lutherska arv

Påskvänner!

Nu måste EFS markera att vi tänker fira reformationsjubileet 2017 på ett annat sätt än kyrkoledningen. Annars lär jubileet mest bli reklam för ren liberalteologi. De EFS-are som tycker att Dag Sandahl hugger i sten ibland (för det gör han förstås, liksom troligen undertecknad) bör grundligt läsa igenom hans pilvassa bloggpost Vårt evangelisk-lutherska arv och fundera på varför EFS sitter så märkvärdigt stilla i båten sedan Anders Sjöberg slutade som missionsföreståndare och K-G Larsson blev pingstpastor.

För två år sedan blev det ju aldrig riktigt klart om Ulla Karlsson (hon med "Bort med synd och skuld och slaktade lamm", ni vet) fick fortsätta predika så som präst i Svenska kyrkan, eller om domkapitlets kritik berodde på att hon var så uppriktig i rikstäckande Kyrkans Tidning samt att hon prioriterat ett kyrkligt café framför att infinna sej i domkapitlet. Känt är i varje fall att man i Svenska kyrkan kan predika i stort sett vilket evangelium man behagar, även som ärkebiskop (jo det kallas att myndigförklara folk, läs Samtal om Gud och Jag har inte sanningen - jag söker den!). I varje fall så länge man inte är alltför högkyrklig eller baptistisk, för då slår lärotukten plötsligt till, minsann! Och vilka som inte blir prästvigda alls - även om de förkunnar så väl och så evangeliskt som Bo Brander, Yngve Kalin och Dag Sandahl (jo!) - det vet väl även vi stillatigande lågkyrkliga?

Skäms vi inte? Vet vi inte riktigt hut? Vad säger de kvinnliga teologer och/eller hbt-personer och/eller EFS-are som inte gått med i Frimodig kyrkan än? Är det ur er synvinkel viktigare att de får bli prästvigda som tror att även män kan föda barn och som öppet förnekar att Jesus som Guds Lamm burit våra synder i sin kropp upp på korsets trä, än att de uppriktigt och ärligt högkyrkliga får bli det? 

Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.

Årsmötet avklarat - och ett medlemsmöte av bara farten

Påskvänner!

Här i Njutånger-Iggesund är vi effektiva - mitt på blanka söndagseftermiddagen klarade vi av dels ett årsmöte, dels en pizza- och kaffepaus och slutligen ett vanligt medlemsmöte. Med spännande flytt av pianoforte och orgel.

Fick äran att spela på pianofortet till sångerna vi sjöng (Du bar ditt kors, Herre jag vill bida, Han har sagt oss: frukta icke samt Med Gud och hans vänskap), eftersom ordinarie pianist satt ordförande. Ett trevligt möte var det i god anda, även om särskilt de ekonomiska siffrorna kan vara ganska invecklade (jag beundrar såväl kassörer som revisorer). Otroligt så många möten och musikarrangemang det varit under året!

Verksamhetsberättelsen var faktiskt rent uppbygglig. Tänk bara på Ingrid Lundström med Alpha och Josefin Söderstjerna med Pannkakskyrkan. Och i början av augusti kommer Agne Nordlander till Hälsingland!

Sedan ombud utsetts till riks- och distriktskonferenserna, påpekade jag att ombudsuppdraget är relativt enkelt i år, eftersom jag enligt frivilligt löfte inte lämnat in några motioner till vare sej den ena eller den andra konferensen!

Tre nya medlemmar och en avliden. Föreningen har ökat med sisådär 15% om jag räknat rätt. (Procenträkning är fakta ofta ganska kul!). Fler är välkomna!

Den molnstod oss höljer
och leder vårt tåg,
den klippa oss följer
med springkällans våg,
är Kristus, hans kärlek
och renande blod.
//: Där lever vårt hjärta ://
där fröjdas vårt hjärta,
där livas vårt mod!

Årsmöte på EFS Njutånger Midfastosöndagen klockan 14

Påskvänner!

På söndag infaller det uppskjutna EFS-årsmötet i Njutånger kl. 14.00. Det känns bra att kunna vara med i Njutånger. Särskilt nu när jag sett Sven Gillsäters fina njutångersfilm från 1951 som min fru fick i välkomstpresent av Enånger-Njutångers församlingen vid installationen i Hudiksvalls missionsförsamling!

Midfastosöndagen är en av mina favorithelger under kyrkoåret med sitt underbara tema "Livets bröd". Dagen skapar tillsammans med Jungfru Marie bebådelsedag ("jul i fastan", som Lina Sandell sjunger om) och Palmsöndagen liksom en fest- och glädjestegring inför Påskdagen. Trots att vi befinner oss i fastan får vi prata mat, både för kropp och själ. (Ingendera att förglömma).



Herre Jesus, du som vunnit
liv åt alla med din död,
tack att vi i dej har funnit
nådens källa, livets bröd.

Ja, varför är det egentligen bra att gå i kyrkan?

Påskvänner!

Läs Malin Aronssons krönika i Dagen och den fina första kommentaren till den. Undrar om det inte snart är dags att bilda något slags informellt "Svenska Kyrkogångarförbundet" eller dylikt. Vi har faktiskt hemmamatch varje söndag, men var är allt folket?

Tre danska psalmer om gudstjänstens härlighet:

Himlen öppnas. Mörkret svinner,
Herrens segerdag upprinner
över hus och kyrkotak.
Livets flod ska aldrig stäckas,
livets ljus ska aldrig släckas,
Herrens dag är livets dag.

Är den allvarsam och stilla,
gör ej tårarna mej illa
när jag jublar Jesu namn.
Det är salighet att gråta,
när Guds rikes stora gåta
får sitt svar i Jesu famn.

Och:

Jag vet ett litet paradis,
det är så lätt att finna,
för den som Gud fick, stor och vis,
om tro och dop påminna.

Det ligger under stugutak
och under stjärnvalv höga,
där kristna är på Herrens dag
inför hans milda öga.

Den som Guds änglar sjungit om
är där i kraft tillstädes.
Där hörs hans kärleks höga sång,
hans frälsta folk där glädes.

Och:

Detta är dagen som Herren har gjort,
den ska oss alla berika.
Han har idag öppnat himmelens port,
det ska var söndag predika.
Ty i dess heliga timmar
härlig ur graven Guds Ord uppstod,
nådig till oss kom Guds Ande god,
därför ska klockorna ringa.

Herre, i ljuset från ordet oss ställ,
så att du ensam får äran!
Då ska vi prisa dej nu och i kväll,
jubla till satans förfäran.
Läk nu där han har gjort skada,
gör evangeliet för oss stort:
Detta är dagen som du har gjort,
må vi på den vara glada!

EFS i kläm?

Påskvänner!

EFS i kläm - så lyder rubriken på den intressanta ledaren i senaste numret av Svensk Pastoraltidskrift (SPT) (5/03). Ledarskribenten tar initierat upp både den allmänna relationen till Svenska kyrkan contra den till Mekane Yesus-kyrkan OCH de konkreta spänningarna i Skarpnäcks församling / Hammarbykyrkan. Jag hade nog önskat att det funnits plats och analysförmåga till någon liknande ledartext i Budbäraren.

(Ledartexter om att vi får ta Bibeln som den är med alla dess fel och brister är lite knepiga, minst sagt).

Ledarartiklarna i SPT - liksom de i Kyrka och Folk - får man som synes läsa gratis, men visst kan även en lågkyrklig notera det fina erbjudandet om ett halvårs provprenumeration (13 nummer) för 225 kronor.

Ulf Ekman och påven

Påskvänner!

Det känns lite som när påven Bengt meddelade sin avgång. Ulf Ekman avgår efter 30 år som pastor för församlingen Livets Ord, och precis som den 23 år äldre påven av hälsoskäl. (Några år i början av 2000-talet var han tjänstledig för studier m.m. i Jerusalem - då klev andrepastorn Robert Ekh fram i täten).

Efterträdaren är visst redan klar. Det blir ingen konklav och som det verkar inget församlingsmöte heller. Ny Generations ledare Joakim Lundqvist tar över ledningen i uppsalaförsamlingen.

Ulf Ekman har väl varit närmast en ärkefiende för EFS alltsedan 80-talet. Och visst har kritiken mot mycket i trosförkunnelsen ("framgångsteologin") varit fullt relevant ur evangelisk-luthersk synvinkel. Samtidigt har jag länge funderat på varför EFS inte på långt när markerat lika starkt mot andra villoläror i Uppsala - särskilt de som framförts av höga kyrkliga företrädare...

Här en bild från Ekmans skäggiga period:

Inför söndagens evangelietext

Påskvänner!

En bön av Lina Sandell (sången är gammal, visst; skriv gärna en ny över samma text om du vill och kan!):



1. Ack, kände du, Herre, den darrande hand 
som rörde din mantelfåll, 
då folket en gång vid Tiberias´ strand 
dej trängde från alla håll, 
då känner du också den hand, som ännu 
sej sträcker i nöden till dej! 

2. Och hörde du bönen som saknade ord, 
men dock som ett nödrop ljöd, 
och skådar du ännu kring hela vår jord 
med hjärta för all dess nöd, 
du hör ock den bön som ur djupaste nöd 
än stiger till dej utan ord. 

3. Och sade du fordom: "Min dotter, hav tröst, 
din tro, se den hjälpte dej!" 
så viskar du än med din ljuvliga röst 
de orden jämväl till mej, 
och bördan som nyss ner till jorden mej tryckt 
du lyfter ifrån mej med ens. 

4. Tack, käraste Herre och Frälsare god 
för så outsäglig nåd! 
Ja, tack för ditt renande, helande blod 
och tack för ditt frälsningsråd! 
Allt, allt är av dej och allt gör du själv 
- pris, ära och tack vare dej!

Text: Lina Sandell 1874 (42 år), bearb. A.H.
Musik: G Lundström

Debattforum för EFS?

Påskvänner!

I år har jag - enligt löfte - inte tänkt lägga några motioner till EFS´ årsmöte (det får räcka med motionerna till Folkpartiets landsmöte i Västerås). Men precis som Anders Bergstedt och Bengt Begis Gustavsson m.fl. ser jag gärna fortsatt debatt i aktuella frågor och efterlyser vettiga debattforum för EFS-are. Tipsa mej gärna i kommentarsfältet!

Jag har inte haft ambitionen att göra den här bloggen till något större debattforum, däremot välkomnar jag diskussion även här. Men det skulle givetvis behövas något mer centralt forum. Missionsföreståndaren verkar inte särdeles bekväm med att hans blogg blir ett debattforum - se http://stefanholmstrom.blogspot.se/2013/02/mekane-yesuskyrkan-bryter-med-svenska.html - eller menar han bara att han inte har tid att svara på alla frågor? Det får man ju respektera. Kommentarsmöjligheten är i varje fall värdefull, men Stefan skriver lite för sällan för att riktigt "hålla grytan kokande" (att han ska ligga i bloggarselen som Stefan Swärd är ju dock inte att begära).

Budbäraren och Erika Cyrillus försökte under några år erbjuda ett debattforum på nätet, men det blev kanske ett alltför "svårskött pastorat". Kanske beroende på mej, som enligt Anders Bergstedt "i alla debatter tar stort utrymme och gör det enkelt för sej"? Men även Anders och Begis debatterar ju gärna, och jag instämmer helt i Anders Bergstedts svar till missionsföreståndaren: Hur skall debatten föras då det inte finns något annat forum ? Att information och debatt främst sker genom Dagen och Kyrkans Tidning är pinsamt !

I morgon har f.ö. EFS Njutånger årsmöte - och jag kan inte vara med. Pinsamt. Men min hustru var redan före jul kallad att predika vid ett eftermiddagsmöte hos en missionsförsamling i Norrhälsingland - av släktingar på svärfars sida som ville bjuda hem hela vår familj i samband med arrangemanget. Så det är klart jag är lojal med frun och familjen i första hand. Ändå är det svårt när man vet hur hårt en liten skara i EFS-föreningen engagerar sej - och jag själv mest glidit omkring på en räkmacka (eller hur man nu säger ;o) det här första året. Nu ska jag i alla fall betala medlemsavgiften.

Litanian i Dagens Seglora

Dagens Seglora går från klarhet till klarhet - nu har Annika Sjöqvist Platzer skrivit fint om Litanian, en favorit i fastetider!

 

PS. Alla protestanter kan andas ut: just nu har romersk-katolska kyrkan och världen ingen påve. DS.